TCO-certifieringen goes mobiltelefon

Schyst hållbarhetsmärkning för IT
- nu med smartphone också.

Äntligen säger jag! Den första smarta mobiltelefonen har nu blivit TCO-certifierad - och vips blev det lite lättare för den som behöver en mobil och funderar på att köpa en så schyst som möjligt.

Nej det är banne mig inte lätt med IT och telefoni. En vanlig smartphone eller laptop har en leverantörskedja som ser ut som ett trassligt garnnystan. Att ha koll på att allt gått rätt till i hela produktionskedjan kan kännas oöverstigligt, men svenska TCO Development tar sig an uppgiften och certifierar olika typer av datorer och IT-produkter. Som vilsen konsument är de seriösa tredjepartsmärkningarna vad jag har att hålla mig i när jag behöver köpa nytt.

TCO Development ägs av TCO, alltså facket. Från början handlade det mest om strålande bildskärmar ur ett arbetsmiljöperspektiv och de TCO-märkte bildskärmar på löpande band med början redan på 90-talet. Efter hand har TCO-märket utvecklats och nu handlar det om mycket mer än bara arbetsmiljö för användaren:

"TCO Certified har ett livscykelperspektiv och ställer bland annat krav på socialt ansvar i produktionen, reducering av skadliga ämnen, återvinning och hälsa/säkerhet."

Det som började som en garanti mot att fackets medlemmar skulle slippa utsättas för skadlig strålning har utökats till att gälla arbetsförhållanden för dem som tillverkar grejerna och de viktiga miljöaspekterna med kemikalier och återvinningsmöjligheter. Märkningen har också fått stort internationellt genomslag. Ja, och som medlem i ett TCO-fackförbund får jag väl känna mig delaktig i den här utvecklingen, antar jag. Tack igen, facket :)

Det blev Samsung Galaxy S4 som blev den första TCO-certifierade smartphonen. En mobil som kanske är i en väl hög prisklass för många, men förhoppningsvis hänger fler tillverkare och modeller på framöver. Och tips till alla som behöver köpa ny dator, skärm, surfplatta eller annan IT-pryl - kolla om det finns någon TCO-certifierad. Du hittar ingen bättre tredjepartsmärkning som gäller både miljö och socialt ansvar.

Frysta bruna bananer

Perfekt till smoothies

Och här kommer dagens husmorstips på temat Sluta Kasta Maten: Har du bruna trötta bananer som ingen vill äta? Skala, bryt i bitar och lägg i frysen. Bitarna funkar fint att ta fram en näve till smoothies och kakor. De är dessutom i sin bästa form för det när de är mogna och söta.

Ibland säljer butikerna bruna bananer billigt. Varför inte förbarma sig över dem - de kommer obönhörligen att åka i soporna annars.

Eller som på bilden här - sex trötta bananer från jobbets fruktkorg på fredag eftermiddag. De fick följa med mig hem :)

Over and out.

Hemmagjord sojamjölk

Nu har jag nått nya höjder i vegannörderiet. Här ska ni höra: Jag har köpt en sojamjölkmaskin!

Jag har aldrig testat att dricka hemgjord soja- eller mandelmjölk förut, så det här var lite att köpa grisen i säcken. Men tanken på att kunna göra mjölk nästan gratis (sojabönor till en liter mjölk kostar max ett par kronor) och sedan slippa alla kartonger till återvinningen. Och så miljövinsten av att inte transportera vätskan, utan bara de torkade bönorna. Måste testa!

Det finns inte så mycket sojamjölkmaskiner att köpa i Sverige, och den enda jag hittade var SoyMaster för 1300 kr. Ett snabbt överslag utifrån att vi gör av med 3 liter sojamjölk i veckan à 20 kr så har vi tjänat in hela kostnaden på 4-5 månader.

Så för alla nyfikna - hur funkar den? Jo, jag lägger sojabönor i blöt över natten. Sedan lägger jag ca 1 dl av dessa i maskinen, häller i 1 liter vatten och trycker på en knapp. Maskinen kokar upp vattnet, maler bönorna och silar dem - allt är klart på en kvart!

Den första grejen jag upptäckte var att mjölken behövde en andra silning, annars blev den grynig. Jag körde den genom en saftsilduk, så var problemet löst. Sedan skulle den smaksättas, och här fanns inga färdiga recept. Den första litern smaksattes med 1 krm havssalt, 2 msk agavesirap och 1 krm vaniljsocker. Det blev gott, men smaksättningen är något som behöver förfinas efter hand. Jag kan märka en något bitter eftersmak, men inte mer än att den går att vänja sig vid. Nästa sats kanske får rårörsocker istället.

Mjölken smakar inte som Alpro köpemjölk. Det hade jag inte förväntat mig heller. Men jag är glatt överraskad över hur enkelt och smidigt det var. Jag tror att jag och SoyMaster kommer att bli goda vänner…

PS. Nu ligger sötmandel i blöt för nästa test - hemmagjord mandelmjölk :)

Vego - "Närproducerat" kött och mjölk: 1 - 0

Det känns alltid lite som medvind när en av ens gamla käpphästar syns i morgonens nyheter. Idag presenterade Svenska miljöinstitutet, IVL en rapport som visade att det där med närproducerat inte alls är så viktigt ur klimatsynpunkt som många verkar tro.

Så vi tar det en gång till: Det är viktigare vad jag väljer att äta och hur den är odlad än var den kommer ifrån.

Jag klipper från IVL:

"– Debatten om klimatsmart mat har varit felfokuserad, vilket lett till att många konsumenter idag tror att närodlat alltid är det klimatsmartaste valet. Men vår undersökning visar att transportavståndet egentligen kan ha ganska liten betydelse, säger Stefan Åström, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.

En betydligt större utsläppsminskning får man däremot då nötkött byts ut mot vegetariska alternativ i matkassarna. Allra lägst utsläpp har matkassen innehållande säsongsanpassad vegetarisk mat.

– Genom att äta säsongsanpassad vegetariskt mat kan utsläppsmängden av växthusgaser halveras. Ett försiktigt överslag visar att om alla svenskar skulle göra ett sådant dietval skulle växthusgasutsläppen minska med cirka 3.6 miljoner ton koldioxid, säger Stefan Åström."

Tyvärr blir det kommunikativt svårt här. För jag vill inte klanka ner på närproducerat. Det är kanon om vi kan slippa onödiga transporter av mat, och det är nödvändigt med bra svensk matproduktion - problemet är när det nära blir allena saliggörande. Jag blir smått provocerad att kalla kött och mjölk för närproducerat när det i själva verket gått åt enorma mängder importerat foder. Den enda transporten man fokuserar på är den allra sista, och den är bara en metanprutt i universum i sammanhanget.

Närproducerat blir intressant först när man jämför äpplen med äpplen och biff med biff. Och inte ens det räcker. I min bok vinner ett ekologiskt polskt äpple över ett skånskt besprutat och konstgödslat. Och en KRAV-märkt biff vinner över den omärkta, även om den senare kommer från en granne på landet.

På min priolista för mat står: 1. Vego, 2. Eko, 3. Rätt säsong, 4. Närodlat - i den ordningen. Jackpot för alla fyra de fåtal gånger det funkar. Men oftast gör det inte det, och då har jag kommit långt bara genom att välja vego.

Skrivet om rapporten

• Svenska miljöinstitutet
• Artikel i DN
• Artikel i Svd
• Sveriges television

Enzo

Samma visa igen. Ett kortre uppehåll från bloggen och vips så har det gått en månad sedan senaste inlägget. Inte för att det saknas saker att skriva om, herregud det händer saker hela tiden. Men kanske mer för att en paus från sociala medierna ger en rätt skön insikt om att livet och samhället pågår även om inte jag har synpunkter på det just nu.

Att den senaste veckan varit helt upp och ner har knappast gett mig mer energi att blogga och twittra heller. 

Enzo 2001-2013 ♥

Det var förra veckan som jag var tvungen att ta farväl av min fantastiska katt Enzo. När vi fått beskedet att hans njurar var slut sa veterinären: "Du känner honom, du kommer att veta när det är dags." När Enzo sedan slutade äta och kräktes visste jag att han mådde illa och att vi var tvungna att ta beslutet att låta honom somna. Det fanns inget mer att göra för honom.

Vi fick nästan tio år tillsammans. Han flyttade till oss som tvååring. Att försöka förklara det band vi fick mellan oss är ingen idé. Det var ordlöst. Tryggt och varmt. Unikt. 

Herregud vad vacker han var.

Det har gått en vecka nu. Jag saknar honom hela tiden. Mina händer minns precis hur han kändes. Jag ser honom i ögonvrån om någon lagt en vit tröja nånstans. Men trots alla tårar är sorgen ändå inte så svår att bära som jag befarat. Känslan av tacksamhet över att få ha levt med honom och vara människan i hans liv är trots allt större än sorgen över att han inte finns här längre. 

En tanke jag bär med mig är att sorgen och saknaden efter honom är priset jag betalar för förmånen att få ha levt med honom. Det är värt det tusen gånger.

"Eftersom vi gör det är det okej"

Jag vet att det är lite sent, men nu tar jag mig äntligen tid att rekommendera en halvtimme riktigt bra radio. På påskafton intervjuades Svenska livsmedelsföretagens styrelseordförande Göran Holm av ekots suveräna miljöreporter Malin Olofsson.

Hon ställde alla de där frågorna man själv hade velat ställa. Om producenternas ansvar för de förhållanden maten produceras under. Som till exempel det där med den brasilianska sojaproduktionen för Sveriges alla kött- och mjölkdjur. De sterila sojafälten som besprutas med kemikalier som är förbjudna i EU. Människor som blir sjuka och dör av det. Den sojan importerar vi så att vårt "närproducerade" svenska kött ska bli så billigt som möjligt. 

Det är apropå den cyniska sojaimporten som lyssnarna bjuds på det här närmast filosofiska uttalandet:

- Är det här okej?
- Nej, på sikt är det inte okej.
- Är det okej nu?
- Ja, eftersom vi gör det så är det okej.

Kunde det sägas bättre? 

Eftersom vi gör det, så är det okej. 

Det var en del som föll på plats när jag hörde honom säga det. Det är mycket som varit okej genom den mänskliga historien. Slaveri, förbud för kvinnor att rösta eller att röka på krogen till exempel. Det var okej eftersom vi gjorde det då. Nu är det till exempel okej att konsumera 85 kilo kött per person och år och att flygsemestra flera gånger om året. Trots att vi vet vad det får för konsekvenser. 

Den sorgliga insikten är att det som de flesta gör helt enkelt är okej, eftersom de gör det. Fast det inte alls är okej egentligen.

Vem bestämmer vad som är okej? Göran Holm på Livsmedelsföretagarna? Eller får jag bestämma också?

Jag tycker inte att det är okej med köttindustrin och de mängder kött och mjölk som vi i rika världen konsumerar. Jag tycker inte heller att det är okej att slentrianflyga på semester. Varken nu eller på sikt.

Lyssna på Ekots Lördagsintervju

Och läs Matens pris av Malin Olofsson och Daniel Öhman.

40-talist som förstått

Jag läste en text skriven av en mormor på Föräldravrålets blogg idag. Texten går rakt in i hjärtat.

Så här skriver Kerstin:

"Jag är gammal och allt är mitt fel! Född på 40-talet hör jag till den generation som ställt till det. Aningslösa och med en oändlig framtidstro har vi efterkrigsbarn levt våra liv i ett ständigt tillväxtrus. Mer, större, rikare, häftigare. [...]

Kring 1950 lär livet på vår planet i stort ha varit hållbart. Antalet människor var lite drygt 2 miljarder, totala uttaget av jordklotets resurser översteg inte tillgångarna. CO2-halten i atmosfären var ca 320 ppm, miljöproblemen var knappt uppfunna. Kemikalieexplosionen var inte inledd, min generation föddes utan gifter i blodet. [...]
Nu har pay-back time kommit och några av oss försöker ta ansvar genom att visa vår oro. Gensvaret, bland både vänner och politiker, är minst sagt ljumt och det är mycket lätt att misströsta."

Läs hela Kerstins text Desperation mitt i mormorsglädjen

Det är precis så. Det är vi som lever nu (ja även jag som är 70-talist), som levt gott genom att överutnyttja jordens resurser som måste ställa det tillrätta. Att lämna över till ungarna är inte ett alternativ.

Föräldravrålet är ett initiativ av människor som fattat just det. Om du inte gjort det än, gå med i Föräldravrålet! Skriv på här och gilla på Facebook. Nej, du måste inte vara förälder för att gå med, du behöver bara känna att det inte är barnens och de ännu oföddas ansvar att städa upp efter dig.

Efterlysning - den bästa vegetariska konferensmåltiden

Den kärlekslösa quornfilén.

På mitt jobb har vi bestämt att en måltid på alla utbildningar och konferenser som är mer än en dag ska vara vegetarisk. Nu är det två år sedan vi började med detta.

Alla vegetarianer vet att konferensmat kan vara alldeles underbar. Den kan också vara fruktansvärt tråkig och dötrist och tråkig och... ja, just precis det. Ni vet den där kärlekslösa torra quornfilén eller berget av flottig risotto med några pliktskyldiga kantareller i. Eller - Gud förbjude - den risfyllda paprikan dränkt i tomatsås! 

Eftersom konferensbeställningarna på mitt jobb kan vara hyfsat stora tänker jag att vi kan använda vår konsumentmakt konstruktivt och försöka rigga beställningarna så att vi får en så bra vegetarisk måltid som möjligt. Speciellt med tanke på det är många som vanligtvis inte väljer vego som ska äta. 

Jag tänker mig en lista på bra vegetarisk konferensmat (lakto-ovo eller vegan) som vi kan skicka med som önskelista och inspiration när vi bokar. 

Så hjälp mig nu: Vilken vegetarisk måltid skulle du helst bli bjuden på om du är på konferens? Alla svar är välkomna, men extra glad blir jag för svar från kräsna köttätare :)

Här är min topplista:

• Vad som helst med tofu. Gärna asiatiskt med nudlar
• Kikärts- och grönsaksbiffar (el motsv) med klyftpotatis/grillade grönsaker
• Gräddig gryta med sojastrimlor och svamp, typ den här

Vad är din vegetariska favoritkonferensmat?

Poängen med lädermärke på jeans?

Glad för fina jeans,
ledsen för att de satt
läder på dem.

Jag behövde ett par nya jeans. De gamla som jag haft några år börjar ge med sig. De två paren jag köpt de senaste fyra åren har varit Nudie av ekologisk bomull, och jag gillar dem verkligen. Och nu sedan i höstas är alla Nudies jeans i 100 procent ekobomull. Hatten av! Verkligen grymt jobbat!

Dessutom, när jag köpt mina fina nya blå fick jag med en liten broschyr om deras hållbarhetstänk med tips på hur jag själv ska få mina jeans att hålla så länge som möjligt. Framför allt behöver de inte (och ska inte) tvättas i onödan. Och när de slits ut kan jag komma till deras butik så lagar de gratis. 

De nya byxorna sitter perfekt och jag är en mycket nöjd medveten konsument.

Men…

Jag hade ju bestämt mig för att inte köpa fler grejer i läder. Ändå kommer jag hem med den mest onödiga läderprylen man kan tänka sig.

Okej, märket är litet. Vad Nudie betalt till djurindustrin för just mitt märke är väl försumbart. Men det stör mig ändå - just för att det är så vansinnigt onödigt. Det finns noll och ingen poäng med att döda ett djur, garva skinnet med all miljöpåverkan det innebär enbart för att printa en logga på det och sy fast det på ett par byxor.

Jag frågade Nudie på Twitter och de svarade att lädermärket "är en gammal tradition i jeansvärlden. Lädret är biprodukt som tas till vara, inga djur dödas för att göra läderbitarna". Det där sista är en smått komisk kommentar, får man säga, eller? Och att något är en gammal tradition tycker jag känns som ett rätt dåligt argument. Det viktigaste är väl att det är en bra tradition?

Förlåt det ostrukturerade inlägget. För att sammanfatta: 

1. Suveränt med hållbarhetstänket hos Nudie jeans med 100 procent ekobomull och lång livslängd!
2. Värdelöst att de festa jeanstillverkare på marknaden (inklusive annars schysta Nudie) av gammal slentrian och till ingen nytta känner sig tvingade att sy på en lapp av ett djurs hud på sina byxor.

Det var bara det.

Till vegomjölkens försvar

Smakar inte komjölk.
Smakar som god havremjölk.

Jag tänkte fortsätta på mjölktemat en dag till. Inläggen i helgen om kalvar som inte får dia och min fråga om det var naturligt att dricka mjölk ledde till flera olika kommentarer. De flesta positiva, men några ställde frågor och höll inte med mig. Det gillar jag - det tvingar mig att tänka efter. Tack!

I en del kommentarer blev soja- och havremjölken ifrågasatt. Ungefär så här:

1. Soja- och havremjölk är inte lika gott som komjölk och det går inte att göra ost eller god yoghurt.
2. Tillverkningen av soja- och havremjölk är onaturlig. De veganska mjölksorterna är konstgjorda surrogat och starkt processade livsmedel.
3. Soja är en miljöbov, inte minst pga transporten. Och är den inte Genetiskt modifierad, GMO? 

Mitt lilla försvarstal (blev visst lite långt…)

1. Vad som är gott är hyfsat subjektivt. Jag håller med om att det är gott med bra ost och lyxigt med grädde i maten. Innan jag slutade med komjölken trodde jag att livet utan ost skulle vara en uppoffring. Men helt ärligt - nej! För mig satt uppskattningsvis 98 procent av längtan efter mjölkprodukter i vanan. Det är så enkelt med en ostmacka. Mjölk i kaffet för att jag alltid brukar ha det. Det var först när jag slutat med mjölk som jag förstod att det jag äter istället inte behöver vara exakta kopior av mjölkprodukter. Ett glas havremjölk till maten smakar inte som komjölk, men det är en god dryck med en känsla av mjölk som mättar gott i magen och jag älskar smaken! Likadant med sojamjölken som jag har på morgongröten - den smakar inte precis som komjölk, men det är gott! Nu kan jag inte tänka mig att ha komjölk på gröten - det skulle ju inte smaka som min sojamjölk som jag är van vid.

Sedan när det gäller lagad mat med vegetarisk mjölk och grädde - ingen skillnad alls. Sitter just nu med en ljuvlig kanelbulle bakad på sojamjölk. Allt går att göra.

Osten måste jag säga något om också. Nej, jag har inte hittat något som smakar och funkar som ost. Och vips blev mitt smörgåsliv mycket rikare! Jordnötssmör, hummus, avocado, cashewröror - inget av det använde jag på en macka på smör- och osttiden. 

På riktigt - det enda trista med att avstå mjölk är att det är krångligt ibland på restauranger. Jag lever med det och äter god mat hemma.

2. Tillverkningen av soja- och havremjölk, hur går den till egentligen? Och hur processad är tillverkningen? Jag var ärligt tvungen att googla "processat livsmedel" för jag hade bara en vag känsla för vad det innebär. Ett skällsord för dålig industrimat, liksom. Men egentligen kan vi ju säga att all lagad mat är mer eller mindre processad. Hur ska vi till exempel värdera en havrevälling som jag kokar hemma på havre och vatten jämfört med en havremjölk som görs på en svensk fabrik av ekologisk havre och vatten? Och likadant med sojamjölken - gjord på sojabönor och vatten. Jag skulle kunna göra den hemma själv. Att kalla det för surrogat tycker jag är orättvist. Det är bra och nyttiga livsmedel. Jag slipper dessutom det animaliska fettet som är orsaken till höga kolesterolvärden.

3. Och miljön. Att soja altid ska få skäll. Men här ska ni höra. Soja är en alldeles fantastisk liten böna. Vi kan göra all möjlig god och näringsriktig mat och dryck av soja (underbara tofu…) 

Ja, sojaodlinagar i Sydamerika innebär enorm miljöförstöring, skövlad regnskog och hemskt besprutade monokulturer. Men skyll inte på sojabönan för det! Jag läste i Matens pris att "2009 producerades det över 222 miljoner ton soja i världen. Utslaget på hela jordens befolkning innebär det uppemot 33 kilo sojabönor per person och år. Det motsvarar i princip dagsbehovet av protein för en vuxen människa. […] Nästan nio av tio sojabönor krossas och mals istället ner till kraftfoder till djur." Miljöförstöringen är inte sojans fel - felet är att vi måste få fram enorma mängder billig soja till kött- och mjölkdjuren! Att klaga på sojalivsmedel och sedan äta kött och dricka mjölk är en ordentlig logisk kullerbytta om du frågar mig.

Sojan som används till människoföda är inte GMO, och kommer främst från Europa, det utlovar i alla fall Alpro som gör den mesta av min mjölk. Och precis som med all annan mat anstränger jag mig för att köpa så mycket ekologiska sojalivsmedel jag kan. 

Det är viktigare vad du äter och hur maten är producerad än var den kommer ifrån. Miljöpåverkan från transporten av mat är försumbar i jämförelse med hela framställningen, så länge vi inte snackar flygtransport. Sojamjölk jämfört med komjölk (även om den är KRAV) kräver mycket mindre landareal och vatten i produktionsprocessen. Den orsakar även mycket mindre koldioxidutsläpp, med alla transporter inräknade.

Did I make myself clear?

Det naturliga med att dricka komjölk

Oj vilket gensvar det blev på mitt inlägg från igår om att kalvar till mjölkkor inte får dia, utan separeras från sin mamma direkt eller efter max ett par dygn. Tack alla som delade på Facebook och Twitter!

Faktum är att ju mer jag funderar på saken, desto mer less blir jag. Varning här för lite surt inlägg...

Alltså det här med att mjölk ska vara så naturligt. Exakt VAD är det som är så naturligt med att ta mjölk från ett däggdjur och ge till avvanda vuxna av en annan art? Och hur naturligt är det att systematiskt låta ett däggdjur föda unge efter unge och varje gång hon fött ta den ifrån henne? 

Hade det varit naturligt för människor att dricka mjölk så hade väl naturen ordnat så vi fått dia våra egna mammor livet ut? De flestas reaktion: Herregud vad äckligt och onaturligt! Men samma flesta tycker det är självklart att dricka ett annat djurs mjölk under hela sitt liv. Ja inte dia kon direkt så klart (äckligt), men om den gått via en maskin är det naturligt.

Visst innehåller komjölk många näringsämnen. Det är ett praktiskt livsmedel på så vis att vi i vår del av världen (vi som har mutationen att kunna dricka mjölk som vuxna) har tillgång till billig subventionerad komjölk. Men naturligt är det banne mig inte.

Ibland får jag intrycket att mjölk skulle vara något slags mirakellivsmedel som ingen människa kan leva utan. Att det innehåller näringsämnen som inte går att få på annat sätt. Men alltså, fråga typ hela ostasien om det går att leva och må bra utan komjölk. Fråga alla som lever gott utan någon komjölk alls. Jag lovar - vi mår fint! 

Jag vet att mjölken är djupt rotad i vårt gamla folkhem med mjölkpropaganda och "Mjölk ger starka ben"-kampanjer. Men är det inte dags att stanna upp och fundera på vad mjölken innebär? Förresten, så himla gammal är inte traditionen att dricka mjölk heller. Innan pastöriseringen och kylskåpen uppfanns kunde vi inte alls hålla på som vi gör nu. Mjölkhajpen är en nittonhundratalsfluga, helt enkelt. 

Och för alla som ändå tycker att komjölken är god att dricka och praktisk att laga mat med (det förnekar jag inte) slänger jag in det där jobbiga med att mjölkindustrin är intimt sammanflätad med och helt beroende av köttindustrin. Och senast jag kollade var köttindustrin en av våra största klimat- och miljöbovar. 

-----------------

Jag vet. Nu tycker du att det är värst vad jag går på. Det är bara två år sedan jag själv konsumerade mjölk, grädde, yoghurt och ost morgon middag och kväll. Jag menar inte att peka finger och säga att någon är dum och onaturlig som dricker komjölk. Jag önskar bara att fler började fundera och ifrågasätta normer, även om de är fast rotade. Jag önskar att jag själv hade gjort det tidigare.

Nej, inga kalvar får dia i Bregottfabriken

Å vad bra! Djurskyddet Sverige har anmält Bregott för vilseledande marknadsföring med sin Bregottfabrikenreklam.

Jag har stört mig så länge på Bregottreklamen med sina lyckliga kossor som bara äter grönt gräs i sommarhagen. Nu har de verkligen gått över gränsen när de visar kalvar som skuttar runt i sommarhagen och diar sina mammor.

Mjölkkor får aldrig ha sina kalvar hos sig. De separeras med en gång. Inte ens KRAV-kor har sina kalvar längre än ett par tre dagar.

En annan grej jag tror många sällan tänker på är att mjölkkor måste få en kalv varje år för att kunna producera lönsamt med mjölk. De är alltså i stort sett dräktiga merparten av sina liv, men får aldrig ta hand om sina egna kalvar.

Att tro något annat än att de far oerhört illa av det är att lura sig själv. Alla som kan något om hästar vet att ett föl aldrig får skiljas från stoet. Varför skulle kon och kalven klara det så mycket bättre?

Jag hann bli 40 år innan den systematiska grymheten i detta slog mig. Jag visste inte innan. Jag hade någon naiv tro att en mjölkko kunde mjölkas typ resten av livet efter att hon fått en kalv. Vad som hände med den kalven ägnade jag inte en tanke.

Ja, det går att förändra

Ja, det går att förändra saker som är fel.
Grattis och tack, Isabella Lövin och alla
som jobbat för EU-beslutet om fisken.
(Foto: wikipedia)

För fyra år sedan, när jag precis börjat med den här bloggen läste jag Tyst hav av Isabella Lövin. Jag är inte ensam om att ha blivit helt tagen av boken. Det vansinniga överfisket, girigheten och den sanslösa byråkratin kring fisket. Subventionerna till en fiskeflotta som tar upp mer fisk än det egentligen finns. Beståndet som blir mindre, fiskarna som fiskas upp innan de lekt. Cynismen när Europa sluter avtal med korrupta länder så att vi kan åka dit med våra superfiskeskepp och dammsuga upp fattiga länders fiskevatten. Industrin med den odlade laxen, som kräver enorma mängder foder. Och ålarna...

Ja ni vet. Jag blev så ledsen och så förbannad.

Fram tills dess hade jag ätit fisk ibland, men jag lade av med det när boken var utläst. Fisken behövde vara kvar i havet. Varenda en.

Isabella Lövin har sedan dess varit en stor förebild för mig. Hon tog reda på fakta, berättade allt hon visste, sa vad hon tyckte, engagerade sig och tog dessutom steget in i politiken och direkt till EU-parlamentet. Det kändes bra att rösta på henne.

Igår röstade EU-parlamentet alltså med stor majoritet igenom de förslagen som Isabella Lövin tillsammans med andra kloka havsvänner tagit fram. Fantastiskt! "Vi är alla smått chockade här – men lyckliga!" säger hon själv på sin blogg.

 Så här sammanfattar Naturskyddsföreningen besluten igår:

• Att fisketrycket 2015 sätts på en nivå som gör att fiskbestånden kan återhämta sig till en nivå som tillåter Maximal Uthållig Avkastning 2020. 
• Att alla medlemsländer ska uppskatta sin fiskekapacitet och se till att den är i balans med det fisketrycket. 
• Att det blir förbjudet att slänga fiskar överbord som man inte vill ha.
• Att de negativa effekterna av fisket på ekosystemen inte ska äventyra de mål som satts genom EUs miljölagstiftning. 
• Att bidrag till fisket bara ska ges till fiskare som lyder EUs fiskeregler. 
• Att yrkesfiskare som fiskar på ett hållbart sätt ska få företräde till fiskeresursen. 

Wow! 

För all del måste beslutet tas i ministerrådet också, men det bra måste gå! Politik och demokrati funkar ju faktiskt. Heja!

(För övrigt anser jag att alla fiskar ska vara kvar i havet.)

Gröna påsar i Stockholm

Stockholm testar nytt.

Nämen titta! Här har jag gått runt i säkert ett halvår utan att grumpa på Stockholms stad och min hyresvärd Stockholmshem för att det inte händer något med huvudstadens möjligheter att återvinna matavfall. Och så drar de nu igång försök med gröna påsar, alltså möjligheten att sortera sitt matavfall i separata påsar som slängs i samma kärl som övrigt och sedan sorteras optiskt. Superenkelt för hushållen!

Det hela är ett test i några tusen stockholmshushåll, och testet ska hålla på från och med nu och i nio månader. Sedan ska det utvärderas för att se om det kan vara ett system som passar Stockholm. Min hyresvärd Stockholmshem deltar i försöken, men mitt kvarter är inte uttaget tyvärr. 

Så det händer saker i alla fall. Men som de skriver - den allra högsta kvaliteten på matavfallet om det ska bli bra biogas, får vi om vi använder papperspåsar och lägger i separata kärl. De gröna påsarna är i plast och är inte lika bra. Men frågan är om det inte är en bra idé i alla fall om det ska gå att få till bra återvinning i gamla hus med sopnedkast. 

Det ska bli intressant att se hur testet faller ut. Kom igen, Stockholm!

Gröna påsen-testet

Bra jobbat, Köttguiden!

Bara rött i klimatkolumnen för nötkött...

Så här dagen efter den något urspårade köttskattsdebatten känns det skönt att kunna tipsa om något sakligt i ämnet mat, klimat och miljö. Det är forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet som i samarbete med bland annat Naturskyddsföreningen och Coop tagit fram Köttguiden.

Det är rena julafton för en mat- och miljönörd som en själv! Här hittar vi saklig info om hur och hur mycket olika typer av kött påverkar miljö, klimat och djurskydd. Vi får en hjälp i märkningsdjungeln av KRAV, Svenskt Sigill, svenskt och utländskt kött. Ost finns också med på ett hörn. Som en snabbvariant kan du kolla vad som fått rött, gult eller grönt ljus, och på webbplatsen finns det fördjupningar.

Grymt bra jobbat, säger jag!

Och extra mycket gillar jag att köttguiden även innehåller rubriken "Andra proteinkällor", med fina baljväxter som får skönt grönt ljus.

köttguiden.se
Ladda ner den översiktliga listan

När kommer appen?

Dagen K som i #Köttskatt

Ja vad ska en säga? Vaknade till halvsjunyheterna i morse och fick höra att Jordbruksverket anser att vi måste minska på köttkonsumtionen i Sverige, eftersom den har ökat så de senaste decennierna. Och vips var dagens storm i sociala medier ett faktum: Köttskatten.

Jag trodde första att jag drömde, men faktiskt - de hade som en tänkbar lösning att lägga skatt på kött som ett ekonomiskt styrmedel. Wow! Jag tänkte att det här blir en bra dag.

Efter att ha hängt med ett tag i twitterflödet visade det sig dock att Jordbruksverket var noga med att säga att de inte föreslår någon köttskatt, utan bara ville nyansera debatten. 

Bortsett från adrenalinpåslaget av att läsa hur kränkta en del blir vid blotta tanken på att det ska kosta att förstöra planeten, och Annie Lööfs tröttsamma inlägg om glada svenska kossor, så var det fint att kött- och klimatfrågan fick en hel dag i hetluften. 

Jag har väl inte så mycket mer att tillägga. Ni vet vad jag tycker. Jorden, klimatet och djuren mår skit av att människor i rika länder ska äta enorma mängder kött. Det måste minska. Vi kan inte förlita oss på en förhoppning om den medvetna konsumenten som väljer vego till vardags och svenskt eko- och naturbeteskött till fest. Det ser vi på siffrorna - köttkonsumtionen har ökat med 50 procent på 20 år. Billigare kött = mera kött. 

Dyrare kött = mindre kött.

Jag gillar tanken på en punktskatt på industrikött, precis som vi har skatt på bensin och tobak. Men först, varför inte skippa de vettlösa subventionerna till köttindustrin? Jag fattar inte att vi fortfarande håller på med det.

Och en grej till. Det där med öppna landskap. Jag köper det. Betande kor och får bidrar till en biologisk mångfald som är bra. Men hur vi går därifrån till att vi måste ta deras mjölk och döda dem när de knappt blivit vuxna för att äta upp dem, det hänger jag inte riktigt med på. 

Men okej, om vi säger att bönderna måste kunna sälja kött och mjölk för att vi ska kunna ha kor som betar - varför är den allra största delen av svenskt kött från djur som ätit ohållbart importfoder? Varje kött- och mjölkdjur som äter foder som odlats istället för mat till människor innebär en onödig miljö- och klimatpåverkan. Öppna landskap-argumentet håller bara så länge korna enbart betar svenskt gräs.

Pelle Strindlund om Jordens herrar på lördag

Obligatorisk läsning.

Veckans tips till stockholmare och hitresta i helgen: På lördag kl 18 kan du lyssna på Pelle Strindlund som föreläser utifrån sin bok Jordens herrar. Min personliga uppfattning är att boken är ett måste för alla som någon gång har funderat över vår syn på djuren, hur vi behandlar dem och om det egentligen måste vara så.

Har du inte läst boken får du en snabbversion av författaren själv på lördag. Har du läst boken är det intressant att träffa författaren, tänker jag. 

Föreläsningen är på Galleri Obstinat på Birkagatan 27 kl 18 lördagen den 26 januari. Det är dessutom vernissage på en konstutställning på temat. 

PS. Har du inte möjlighet på lördag finns föreläsningen på youtube. Eller läs boken. Eller åtminstone den här fina recensionen.

Förändring tar tid och trägen vinner

Kommer ni ihåg när folk tyckte
schyst kaffe smakade illa?

Kommer du ihåg för sådär tio år sen, om du möjligtvis jobbade på en arbetsplats som bestämde sig för att byta ut det gamla kaffet till Fairtrade-märkt? Jösses vad det kunde knorras ibland! Det skulle vara det gamla kaffet! Rättvisemärkt smakade blahablaha. Detta bestämde sig alltså vuxna människor för på allvar, och det köptes demonstrativt egna kaffepaket. Ja hjälp, jag hade faktiskt förträngt det lite, men blev påmind idag.

Idag fick jag förmånen att prata mat och klimat och om köttets klimatpåverkan i synnerhet för förbundsstyrelsen i organisationen jag jobbar. Åh vad roligt det var! Tanken var att peppa styrelsen och ge dem bakgrund och fakta kring varför vi valt att byta ut en köttmåltid mot vego på alla våra utbildningar och konferenser. 

Det blev jättebra diskussioner med kloka styrelsen, inte minst om varför vi, som inte är en miljöorganisation, ska bry oss om klimat och miljö. En insikt att klimatfrågan inte är en isolerad miljöfråga, utan handlar om alla människors förutsättningar att kunna leva och arbeta. Om det vittnar representanter för våra systerorganisationer i länder som redan drabbats av klimatförändringarna.

Det här att vi har en vegetarisk måltid på våra konferenser kan verka futtigt i sammanhanget, men jag tycker att det är ett väldigt modigt beslut. För som ni vet får inget vara enkelt, och visst kommer klagomålen som ett brev på posten från kursdeltagare som inte förstår eller ens vill förstå poängen att avstå kött en lunch. "Och så blir man ju inte mätt…" 

Men vi håller i det här. Sådär 2800 måltider byttes ut till vego på våra konferenser under 2012. Och vi kör köttfri måndagslunch bland oss anställda. Vi pratar om det, är stolta över det vi gör och det ger ringar på vattnet.

Förändringar tar tid. Men trägen vinner och hut går hem. Om några år kommer ingen människa fatta att det kunde anses kontroverisiellt med en vegolunch. Det var som sagt väldigt längesen jag hörde nån säga att Fairtrade-märkt kaffe smakar illa.

Vilse i mataffären

Så mycket mer än tofu.

Asiatiska matbutiker. Sedan jag upptäckte att det finns en massa fin tofu i olika varianter och former, så går jag dit regelbundet och bunkrar tofu. Det finns flera asiatiska butiker både i kvarteren nära mitt jobb och här på Söder.

Jag älskar att gå in i dem, men känner mig samtidigt så frustrerad över alla spännande burkar och smaker som jag inte vet vad jag kan använda till. Alla olika smaker av soja, och kryddpastor och såser. Tiotals olika varianter av nudlar. Burkar med mock duck….

Ibland vill jag köpa allt jag ser, men istället blir det ingenting, för jag vet inte vad jag ska göra med grejerna.

Det kanske kan bli ett projekt - att helt enkelt köpa på sig lite intressanta grejer från de asiatiska butikerna och börja experimentera? Det finns ju google.

För det är möjligtvis ingen av er som läser som kan dela med er av era bästa vegetariska tips om vad jag borde köpa och laga från de asiatiska matbutikerna?

Hur mår maten?

När såg du en gris senast?
Nej just det,  svenska grisar får inte
gå ut och böka, om de inte är KRAV.

De senaste dagarna har jag läst boken "Hur mår maten?" av Per Jensen. Boken är en saklig beskrivning av hur djuren i det svenska lantbruket har det, sett med en erfaren etologs ögon och utifrån hans mångåriga forskning. Vi får en genomgång, djur för djur, vad de har för naturliga behov, och sedan en beskrivning av deras historia som husdjur, hur de avlats, lever sina liv och dör i slakterierna. Den handlar inte om avarterna eller olika brott mot djurskyddslagen, utan om hur det går till i allmänhet i Sverige för de miljontals djur som föds upp för att förse oss med kött, mjölk och ägg.

Bland det första författaren säger i boken är att han inte är vegetarian. Varför är det så viktigt att framhålla? På något vis känns det som att en köttätares argument framstår som mer trovärdiga i debatten om djurens välfärd. Varför är det så?

I vilket fall som helst - jag är vegan och tycker att boken var fantastiskt intressant, välskriven och lättläst trots sitt tunga ämne. Alltihop är så sorgligt! Ja - svenska djur har det på många sätt bättre än djur i andra länder och utanför EU. Men att andra har det värre är inte på långa vägar samma sak som att svenska djur har det bra! 

Jag kan inte bestämma mig för om gris- eller kycklingkapitlet gjorde mig mest ledsen. Jenssen gör en oerhört kärleksfull etologisk beskrivning av grisar, hur intelligenta, nyfikna och sociala de är. Själv får jag alltid en inre bild av att vi skulle behandla hundar på samma sätt som grisar i fabrikerna - och mår illa. Men grisar är egentligen mycket lika hundar. Och intensiteten i kyckingproduktionen, som på senare decennier har tagit den mänskliga cynismen till nya höjder. Ja, här i Sverige.

Saker jag lärde mig i boken:

• På femtio år har den genomsnittliga produktionen hos de vanligaste lantbruksdjuren fördubblats: Hönsen lägger dubbelt så många ägg, korna mjölkar dubbelt så mycket, grisarna växer dubbelt så snabbt och slaktkycklingar växer flera gånger snabbare.
• Djuren har varit domesticerade i tusentals år, men deras grundläggande beteenden och behov är i stort sett oförändrade. 
• Intressant fråga: Varför blir vi så upprörda av när fransmännen får levern på gässen att svälla upp tio gånger för att få gåslever, när svenska mjölkkor har juver som är minst tio gånger större än normalt?
• En vanlig svensk slaktkyckling växer från 50 gram till 2 kg på 35 dagar, sedan slaktas hen. Slaktkycklingars föräldrar måste dock leva tills de blir könsmogna. Deras kroppar är egentligen för snabbväxande för att klara av det och efter normal slaktålder ökar dödligheten vecka för vecka. För att de inte ska växa ihjäl sig får de för lite mat, till en början bara halv ranson. De är ständigt hungriga.
• Svenska grisar gasas vanligtvis med koldioxid i slakterierna för att bedövas innan de dödas. Gasen utlöser en reflex som får djuret att hyperventilera och får en stark känsla av kvävning. Det kan ta upp emot en halv minut innan de förlorar medvetandet.

Faktalistan kan bli hur lång som helst, men jag tycker ni ska läsa boken själva. Trots att jag inte håller med om författarens grundinställning - att djuren finns för vår skull och det är i sin ordning att vi utnyttjar och dödar dem. Jag inser att det är normen som råder och det är ändå uppfriskande med någon som vet vad han snackar om kritiserar vår svenska djurskyddslagstiftningsshybris. Han skriver som det är - vi äter för mycket kött och det är för billigt. 

På slutet tar han upp exemplet med Ängavallen, där djuren faktiskt verkar ha ett fint liv och till och med "slakten är ett litet solskenskapitel" (eh…). Gården är ett argument för att en värdig djuruppfödning för mat skulle kunna vara möjlig. Och okej då. Den dagen ALLA djur har det som på Ängavallen, kom tillbaka då och fråga om jag vill ha en korvmacka, så får vi se. Innan dess avstår jag till 100 procent, så kan alla köttätare som bryr sig om hur djuren mår bestämma sig att bara köpa från gårdar typ Ängavallen. Jag tror inte att det räcker till alla, så jag avstår.