27 februari 2009

Jespers e-bokläsare

Min man brukar vara bra att nosa upp nya grejer. Ofta är det prylar som jag inte riktigt fattar poängen med. Stackars Jesper, så ofta som han kommit hem med grejer som jag ärligt undrar vad sjutton det ska vara bra för.

Men kolla här. En bok. I den kan du ladda in alla e-böcker, dokument och pdf-filer du vill och läsa på en skön skärm i bokstorlek. Den drar nästan inget batteri, och den är lagom stor. Det får plats hur mycket som helst.

Kommer böcker och tidningar av papper att försvinna? När Jespers pryl blivit ännu bättre om något år, med färgskärm och fler funktioner, till exempel möjlighet att få eller köpa hem vilken text du vill via nätet var du än befinner dig, vem behöver köpa pappersböcker?

För snart fyra år sedan läste Jesper och jag in alla våra CD-skivor på en hårddisk och sålde av dem på auktion. All ny musik köper vi via nätet. Jag saknar inte mitt CD-bibliotek som stod och samlade damm. Men böckerna - mitt bibliotek? Böckerna som jag köpt eller fått och läst, skulle jag kunna göra mig av med dem? Nja...

Men ändå känns det ofrånkomligt. Inga nya uppslagsverk trycks längre. Varför skulle det göra det? Jag är ganska säker på att jag kommer ha en e-bokläsare sen när prylarna och tjänsterna blivit bättre. Kan du ha hela ditt musikbibliotek i en iPod, varför skulle du inte kunna ha hela bokbiblioteket i en sån här liten fin pryl?

26 februari 2009

Nätverk

I kväll damp Rädda Linjalens TIDNING ner i brevlådan. Jag sitter och bläddrar i den nu och häpnar över hur proffsig den är. Vi snackar alltså ett gäng med grannar som inte egentligen kände varann förut och som engagerat sig i att bevara kvarteret som hyresrätter. I oktober startade de bloggen och sen har fler och fler engagerat sig både med kommentarer på bloggen och kommit till nätverkets möten. Tidningen som kom idag är en snyggt formgiven 24-siding full med vettiga texter. Hyresgästföreningen har sponsrat trycket, men resten har grannarna själva gjort.

Ordet "nätverk" är ett populärt ord i många sammanhang. Jag har aldrig riktigt fått kläm på ordet. "Du måste ha ett nätverk - bra för karriären", "Genom vår förening får du ett nätverk, blablabla..."

Nätverket Rädda Linjalen har ingen medlemsavgift, inga stadgar, inga årsmöten. De har väl inte ens medlemmar i ordets rätta bemärkelse. De har en blogg. De har ett mål. De ordnar möten för intresserade. Och folk från när och fjärran skriver i bloggen och de kommer på mötena.

Varför är det inte hyresgästföreningens lokalavdelning som åstadkommit detta? Jag vill sist av allt klanka ner på föreningslivet, som är fantastiskt på tusen sätt, men är det något nytt som håller på att hända? När man vill få något gjort snabbt kan man hitta varann genom webben, utan att behöva kolla vem som fick vilket uppdrag på senaste årsmötet.

När gick du senast på ett medlemsmöte i någon av föreningarna du är medlem i?

Rädda Linjalen ordnar grillfest med artister på vår innergård på söndag. De bjuder på vegetarisk grillkorv. Count me in!

24 februari 2009

Praktiskt #1: Haspen

Bara den som upprepade gånger plockat bort kattbajs ur sin hunds mun kan förstå lyckan att ha hittat på och genomfört denna praktiska lösning. En hasp för en tjuga på Claes Ohlson och vips har man fixat en toadörrspringa lagom för en kissnödig lagomstor katt, men för liten för en nyfiken mellanstor hund. Bara nosen kommer in, resten av hunden stannar utanför.

Jag har förökt prata med Maiden om att det som finns i kattlådan är både onyttigt och äckligt, men hon bara tiger än så länge.

Haspen - Maiden: 1-0.

Lika inför lagen?

Det där med hederskultur brukar vi tycka är dåligt. Till exempel tycker vi att man ska få välja själv vem man vill gifta sig med.

Ändå verkar Svenska folket tycka att det är lite trevligt att det står i grundlagen att det finns en person som måste fråga föräldrarna och regeringen innan han eller hon gifter sig. En person och en familj som inte är lika inför lagen, och som enligt grundlagen föds till ett förutbestämt liv. En person som på ett sätt ägs av svenska folket, och vi har alla rätt att ha åsikter om det ena eller andra i hans eller hennes liv. Och varför inte? Vi betalar ju för det med skattepengar. Jag borde väl ha rätt att ha åsikter om Victorias val av make. Och NÄR kommer BARNEN? Victoria och Daniel kanske inte vill ha barn? Eller inte kan få? Svenska folket har väl rätt att ha åsikter även om det. Eller?

Monarkin är en anakronism och mest pinsam. Befria Victoria!

Republikanska föreningen

22 februari 2009

Ofärskt imorgon

Varför har ingen berättat om långpannebröd förut? Helt plötsligt har det enkla brödbaket uppenbarat sig. Grejen är att man slipper knådningen med allt vad det innebär av kladdiga fingrar, mjöligt bakbord som måste rengöras och pilligt jobb med att rulla bullar eller göra fina limpor. Nu kör man bara degen i maskinen, låter den jäsa och sedan låter man maskinen knåda den igen innan man kavlar ut den i långpannan och skär upp rutor. Bara en degbunke att diska, och sen har man 24 mumsiga mackor med knaprig yta och framför allt är de gjorda av riktiga ingredienser och är bara färska i en dag till skillnad från köpebrödet som är låtsasfärskt en vecka. De här fryser vi in och tinar upp så mycket vi vill äta.

Mitt liv som medveten konsument av riktig mat utan aromämnen, förtjockningsmedel, färgämnen och konserveringsmedel går ganska bra. Det blir lite av en sport, och det är inte speciellt svårt. Att köpa riktigt smör istället för margarin är till exempel jätteenkelt. Godis är värre, men jag har hittat en chokladbit från Anton Berghs på pressbyrån som består av choklad och socker, men inga aromämnen.

Vad som är fullständigt hopplöst är buljongtärning, som jag använder väldigt mycket av. De har alla möjliga aromämnen och e-tillsatser, oavsett vilket märke du väljer. Har ingen bra lösning där, så det får gå ändå.

Och luncherna är självklart helt omöjliga att ha koll på. Om man inte ska börja ta med lunchlåda. Men där är jag inte än.

Nu blir det te och mackor!

Nedräkning

Jaha, nu har vi tydligen fått ett datum för köpstämma. Den 2 april ska det avgöras om vi ska köpa vårt kvarter för 1,25 miljarder eller inte. Veckorna får för min del gärna gå fort tills dess, så vi slipper osäkerheten som vi dragits med det senaste året och framför allt all den smutskastning som vi grannar håller på med.

Jag har en magkänsla att det inte kommer att bli något köp och om det är önsketänkande eller inte vet jag inte. Men jag tror faktiskt inte att de får ihop 67 procent ja-sägare när det borde vara uppenbart för alla och envar att den största vinstlotten man kan ha är ett innerstads-förstahandskontrakt i allmännyttan. Vill man ha bostadsrätt är det ju bara att flytta. Köparens marknad big time just nu.

Rädda Linjalens blogg

20 februari 2009

Vecka 8

Sådärja. Bockar av ännu en vecka i medlemmarnas tjänst. Minns inte riktigt vad jag uppnått, men hoppas ändå att jag gjort skäl för min lön.

Och tro det eller ej, så har vi kommit en bra bit på väg när det gäller vårt svanenmärkta kopieringspapper, som jag i måndags trodde att det var kört med. Men det visar sig att Canon inte alls kan tvinga oss att köpa deras eget papper, utan vi får köpa vad vi vill. Maskingarantierna ska ändå gälla. Rätt person har nu fått i uppdrag att göra ny upphandling på papper - något som tydligen inte gjorts sedan hedenhös, utan man har köpt samma jämt av gammal vana. Förresten en vettig bieffekt av miljöutredningen - gamla dammiga upphandlingsavtal har tvingats ses över och förhoppningsvis kan vi hitta både billigare och bättre grejer.

Ikväll har Jesper och jag biljetter till Buddy Holly-musikalen. Som musikalnörd ser jag självklart fram emot kvällen. Även om en "riktig" musikal aldrig bygger på färdig musik, som denna, utan börjar med en historia som sedan får musik. I en riktig musikal för musiken handlingen framåt, istället för att pausa handlingen. Fast en kväll med Brolle kan nog ursäkta den detaljen, om det skulle vara så.

18 februari 2009

#1



Jag ser med häpnad att jag pratat om Maiden hund och Blända katt flera gånger i bloggen. Men jag har ännu inte sagt något om Enzo. Fastän det är han som är bäst, mitt hjärtas kung - my number one. För alltid, stjärnstopp!

Enzo var först och kommer alltid att vara det. Jag fick det stora förtroendet att ta hand om honom när han som tvååring inte trivdes i det nya hemmet som hans första matte flyttat till och med den katt som redan bodde där. Jag är så tacksam att hon frågade. Innan Enzo kom till oss hade jag inte riktigt vetat att djur var viktigt för mig. Men han har lärt mig hur starkt bandet kan vara.

Han är sju år nu. En otroligt vacker katt som alltid håller huvudet högt. En liten diva. Han kan gå med på en påtvingad kram, men bara med den där attityden som en tonårskille som blir kramad av sin mamma: "okej, men nu räcker det". Han väljer själv när det ska kelas.

För snart fyra år sedan höll vi på att förlora honom. Han hade svalt en grej som fick opereras bort. Efter operationen slutade han äta, och jag minns hur jag fick tvångsmata honom med korn efter korn medan han skrek att han inte ville. Själv fick jag kämpa med tårarna. Han höll på att tyna bort, det var knappt något kvar av honom. Men en kväll när redan jag börjat tro att det var för sent satte han sig och åt själv. Sedan vände allt. Fortfarande kan jag sitta och titta på honom när han äter, och känna en enorm tacksamhet att han lever.

Blända och Bländas mamma

På allvar: Hur helt vansinnigt söt är den här katten? Objektivt, alltså?



När Blända var en vecka gammal var hon på väg till veterinären för att avlivas tillsammans med sina fyra kullsyskon. Av en slump råkade Carina, en vän till en vän till mig, få reda på detta och tog ett snabbt beslut att låta dem leva. Hon tog hem kullen till sig och påbörjade en sömnlös sommar med fem kattungar som behövde konstant uppmärksamhet, med matning och hjälp att kissa och bajsa. När hon tog hand om dem hade de inte ens öppnat ögonen.

Blända flyttade in i mitt hjärta när hon var fyra veckor och jag blev bjuden på midsommarfest hos Carina. Nu har hon blivit nio månader, och är den mest ljuvliga lilla kattjej. Hon är världsbäst på att apportera, vilket såklart anstår en katt som vuxit upp med en apporterande fågelhund som adoptivmamma.

Jag undrar om Bländas mamma är dräktig igen nu till våren. Med en kull som kommer avlivas så fort den är född i stallet. Fast okej – att avliva ungarna är så klart mer hedervärt än att låta dem växa upp som ”vilda”. Som vi alla vet finns inga vildkatter i Sverige – vi har bara övergivna tamkatter, som ofta går en plågsam död tillmötes genom svält, kyla, sjukdomar och skador.

Tänk om stallägaren kunde ta med Bländas mamma till veterinären också nästa gång de ska avliva hennes kull. Att kastrera en honkatt kostar 7-800 kronor. Kan hon kanske vara värd det för sitt jobb att hålla musfritt i stallet? Att inte längre utsätta henne för dräktighet och förlossning med ungar som ändå tas ifrån henne?

Synen på katter är fortfarande cynisk i Sverige och jag är ledsen och förbannad för att det händer så lite.

Effektivitet

Mmm... tänk om alla jobbmöten var lika effektiva som dagens möte med projektgruppen för källsortering, som träffades för första gången idag. På en knapp timme hade vi klart för oss hur vi ville göra och hur vi tänker oss att komma dit.

Tre snabba punkter:
  • Kolla med städfirman om möjligheten och kostnaderna för att ta med även källsorterad plast på sin dagliga städrunda.
  • Kolla vilka återvinningskärl som skulle passa till köken på våningsplanen och kostnader för detta.
  • Se över hur de nya sorteringskärlen ska placeras i återvinningsrummet på kontorsservice.

Hur svårt kan det va?

När sedan möjligheten finns att källsortera återstår bara att få kollegerna att lägga rätt sak på rätt plats. Piece of cake :-)

17 februari 2009

Vi följer lagen

Puh, min del av jobbets miljölagkravförteckning avklarad.

Miljölagkravförteckningen är ett krav för det miljödiplom, som vi har förhoppning om att få i april. Förteckningen går ut på att lista paragraferna i valda kapitel av Miljöbalken och för varje paragraf skriva upp vad vi gör för konkreta åtgärder för att leva upp till den. Självklart är det vettigt att göra, men lite krystat på sina ställen. Hur lever vi till exempel upp till kravet i 2 kap 6 §, nämligen kravet att lokalisera sin verksamhet så att den ger minsta möjliga negativa miljöpåverkan? Eh... Det känns lite magstarkt att säga att vi lokaliserat vår verksamhet till en specifik fastighet i Stockholms city av miljöskäl. Fast jag drog till med att det är lätt att åka kollektivt hit. Det är det ju.

Annars handlar det mest om att skriva ner på vilka sätt vi anstränger oss för att välja miljövänliga produkter och att hushålla med resurserna och återvinna så gott det går. Och att ha koll på alla kemikalier och farligheter som vi har att göra med. (Du har väl ingen olovlig Tippex i lådan?)

Och sedan finns ju alltid 2 kap 7 § som säger att Kraven i detta kapitel gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Alltså – vi gör så gott vi kan.

Fråga: Slog det här blogginlägget rekord i miljönördighet?

16 februari 2009

Jag föregår med gott exempel

Kolla här vad som står på jobbets digitala anslagstavla idag:
”Varje månad kommer vi internt i kansliet att lyfta fram månadens goda exempel. Tanken är att sätta ljuset på händelser, insatser eller resultat som går lite utöver det vanliga och som visar på vår förmåga att lyckas.

Bakom denna månads goda exempel står Karin N och miljögruppen. Checklistan "Miljömedveten jobbvardag" kom ut i All personal i slutet av januari och gav oss massor av inspiration och inte minst konkreta tips på hur vi på enkla sätt kan bidra till att skapa en bättre miljö.”

Jösses! Inlägget var inskickat av självaste storchefen, minsann. Tyvärr innebär inte detta att man får sitt porträtt i entrén eller ens en tårta, men ändå...

Vad säger ni om det va? Mamma, visst är jag duktig?

Fast om man bortser från att det är en kul grej att bli månadens goda exempel, så är jag nöjd med det höga betyget till miljögruppen. Att ledningen tycker jobbet är viktigt har all betydelse.

Svanenföljetången då? Jag har nu fått de svar som finns att få: Canon har inget svanenmärkt kopieringspapper, förutom i Norge. Vi måste använda Canons eget papper, annars gäller inte kopiatorernas garantier (måste kolla det en gång till, bara). Vi dansar efter Canons pipa. Punkt.

Nu: Star Trek-kväll. Sista skälvande säsongen på Deep Space Nine. Mmm...

15 februari 2009

Före och efter

"Cocker spaniel är en pälsras. Innan du köper en cocker måste du vara medveten om att du måste lägga ner mycket tid på pälsvård." Absolut, jag är med. Vi äger ett trimbord och borstar och badar till vardag och fest. No problemo.

Men var i böckerna stod det att man helst ska ha gått tvåårig frisörlinje innan cockern hunnit bli vuxen? Jösses!

Fast det är rätt kul, faktiskt. Jag har varit med hos Anita, uppfödaren, och sett på när hon trimmar. Sedan i somras har jag vågat mig på att göra det själv. Varannan månad utsätter vi oss för det, Maiden och jag.

Så här fin blir Maiden efter huvud,- nos- och örontrimning. Tyvärr ser hon inte så mycket gladare ut för det.

Nästa vecka tar vi tassarna. De är värst, tycker Maiden.

13 februari 2009

Svanenmystiken tätnar

Vi ska använda svanenmärkt skrivar- och kopieringspapper.

Så står det i vår nya miljöhandlingsplan på jobbet. Inte så svårt, tänker man när man sitter i miljögruppen och tänker ut sätt att minska organisationens miljöpåverkan. Men tji.

Första steget blev att övertyga personen som ansvarar för vaktmästeriets kopiatorer att svanenmärkt papper inte per definition förstör maskinerna. Okej, vi kan väl försöka då. Men pappret MÅSTE ha samma märke som kopiatorerna. Annars går de sönder.

Okej, jag kollar upp på svanen.nu - det finns några kopieringspapper med rätt märke som är svanenmärkta. Då så. Men när vaktmästeriet ska beställa nytt papper får de höra att de inte kan leverera svanenmärkt papper. "Men det är miljömärkt". Säljaren kan dock inte svara på vilken märkning. Någon miljömärkning, bara.

Idag stod jag i skrivarrummet, och ögonen föll på omslagspappret till en pappersbunt. Men för sjutton, vi HAR ju redan det papper som finns med på listan på Svanens hemsida! Men ingen märkning så långt ögat når. Mystiken tätnar. Det fanns ingen pappersansvarig att snacka med på Svanen heller. På måndag kanske.

Ser fram emot ännu en oplanerad helg. Jespers matvecka :-)

12 februari 2009

Världens sämsta minglare

Min självbestämda diagnos ansiktsblind har lett till intressanta diskussioner idag. Kul! Den vanligaste kommentaren är: "Själv är jag fullständigt värdelös att komma ihåg namn."

Jag undrar om det där hänger ihop. Jag gissar att det är två helt skilda saker med namnminnet och ansiktsminnet. För mig är aldrig problemet att jag inte kan placera ett bekant ansikte. Ansiktet är helt enkelt fullständigt obekant. Jag vet inte om jag träffat personen alls.

Som att hälsa på jobbkontakter, till exempel. När man ska nävhälsa på folk på ett möte, är som att spela på lotto. När ska man säga "Hej" och le igenkännande och när ska man presentera sig med sitt namn? Oartigt att inte presentera sig för en ny person och lika oartigt att presentera sig för någon man redan hälsat på.

Jag försöker minnas kvinnan jag träffade för första gången igår och hade ett entimmes personligt möte med. Det jag ser framför mig är hennes figur, hennes hårfärg, hennes kläder, hennes välskötta naglar, hennes röst och dialekt. Jag minns hennes mobiltelefon. Ansiktet... ja det var ögon, en näsa och en mun. Som tur är, är det troliga att nästa gång jag träffar henne kan jag av sammanhanget veta att det är hon. Så brukar jag komma undan.

Fast när någons ansikte väl fastnat i mitt minne brukar det inte vara något problem att komma ihåg. Jag känner lätt igen gamla klasskompisar och vänner från förr. Eva på jobbet berättade att hon en gång inte kom ihåg en gammal pojkvän som hälsade på henne. Aj!

Jag har beställt den där boken om ansiktsblindhet nu, så jag återkommer när jag läst på mer.

11 februari 2009

Jag är prosopagnostiker

Idag nådde jag ett nytt lågvattenmärke i min oförmåga att känna igen ansikten. Förfärligt.

Jag var på en utbildning om miljölagstiftning. Hos utbildaren hälsar en tjej på mig och jag känner direkt på mig att hon vet precis vem jag är. Det jag ser är en söt brunhårig tjej nånstans under 30 med glasögon. Som alltid i de här situationerna börjar tankarna snurra. Febrilt letar jag efter något vettigt att säga. Det tar för lång tid och jag inser att jag måste säga som det är - att jag inte riktigt kan placera henne. Jag börjar med att testa "ja du jobbar väl här på Miljöstegen och var med på vårt första informationsmöte?" Nu tittar hon bara förvånat på mig. "Nej, jag jobbar ju på X" (en avdelning på mitt jobb). "Jaa, det var du som satt bredvid mig på julfesten!" försöker jag med

Herregud! Som ni märker har dumcentrum i hjärnan börjat ta över. Varför skulle tjejen från julfesten vara på den här utbildningen??

"Nej, jag var inte på julfesten" säger tjejen, som verkar rätt besvärad nu. "Jag sitter ju i miljögruppen - Lina."

Jag ville bara försvinna. "Ja, precis, det gör du ju! Jag visste inte att du skulle komma hit också. Vad bra! Jag måste bara gå på muggen."

Jag tror att det här var värre än den gången jag inte kände igen tjejen som varit min parkamrat på dykkursen. Jag har alltså suttit på flera möten där Lina har deltagit aktivt, däremellan har vi haft ganska tät mailkontakt. Ändå stod jag där och hade ingen aning.

Det finns tydligen en diagnos för såna som mig. Runt 2 procent av befolkningen ska visst lida av det. Det är en medfödd och ärftlig neurologisk funktionsnedsättning.
Ansiktsblindhet eller prosopagnosi, definieras som oförmåga att känna igen bekanta ansikten. Gravt ansiktsblinda känner inte igen sina anhörigas ansikten. De flesta prosopagnostiker har dock en mellansvår eller lättare form av ansiktsblindhet: man känner igen sina anhöriga, sina närmaste vänner och arbetskamrater men har svårt att identifiera perifera bekanta och människor som man bara har träffat några gånger.
Ansiktsblindhet kan inte botas, och rådet man ger är: Låt folk veta att du är ansiktsblind.

Så alla som vill lyssna: Jag är ansiktsblind, har lätt till mellansvår prosopagnosi. Jag känner igen mina vänner och välkända kändisar. Jag känner inte igen vänners vänner eller andra människor som jag träffat enstaka gånger. Inte heller bekanta som befinner sig i "fel" situation.

Ja, det finns mycket att säga om det här, men ni fattar, va?

Tydligen ska det finnas en bok om ämnet. Ska beställa.

Dessutom - forskning har visat att det finns en tendens till ointresse för mode och bilar bland prosopagnostiker. Jag vill passa på att komma ut även i den aspekten :-)

Om ansiktsblindhet i DN

10 februari 2009

Stolt PK

Åt lunch med kollegan Olof idag. Jag nämnde att jag börjat blogga och att den tenderade att bli mitt eget politiskt korrekta manifest, där jag torgför mina helyllepräktiga åsikter om nyttig mat, sopsortering och annat okontroversiellt.

Jag har för mig att jag och Olof har pratat om det här förut - vad är det egentligen för fel på att vara politiskt korrekt? Uttrycket används i nästan alla fall nedsättande, som en präktighetsstämpel på dem som inte tillåter att man tycker "som folk gör mest". Fast jag har en invändning. Jag tror att de allra flesta egentligen vill vara politiskt korrekta och gärna skulle vilja sopsortera, köpa kravmärkt och tycka att stadsjeepar är skit.

Nej, det är dags att bli en stolt PK.
Jag heter Karin och jag är snäll, präktig och politiskt korrekt. Jag vänder EAN-koden mot mig när jag lägger upp varorna på bandet. Jag slänger inte kuvert i pappersinsamlingen. Jag semestrar nära. Och byter ut sushiräkan mot avocado.
Frågor på det?

9 februari 2009

Miljögruppen

Jag har förmånen att vara aktiv i miljögruppen på mitt jobb. Jag har hängt med sedan starten för ett år sedan och har nu fått förtroendet att inom kort över som miljösamordnare för hela organisationen. Jag är stolt över och sugen på uppdraget. Förutom att det ger mig en chans att minska min miljöpåverkan även mellan 8 och 16.30, så är det en möjlighet att lära känna hur andra tänker. En hel del intressanta diskussioner har jag redan fått ha.

Några saker jag noterat.
  • Ordet "svanenmärkt" verkar kunna få annars helt normala människor att få något misstänkt i blicken och säga att "det vet alla att det bara är bluff / inte funkar för oss / skulle ruinera oss" / eller annat valfritt nedsättande omdöme.
  • Kloka kolleger som på fullt allvar menar att vi måste mäta om det verkligen stämmer att hundratals datorer som är påslagna 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan drar mer ström än om vi stänger av dem när vi går hem.
  • Flera personer som allt som oftast pratar med varandra om hur många hissknappar man ska trycka på när man vill att hissen ska komma.
Ja det var några saker. Fortsättning följer.

I morgon ska jag på utbildning i miljöbalken. Och nästa vecka ska jag på ett seminarium om klimatneutralitet. Spännande!

8 februari 2009

I en laxask

Funderar på det där med fisk. Jag har ju valt att äta fisk, som till skillnad från andra köttdjur sluppit leva sina liv i fabriker. De har fått simma i havet till den dag de fångas och dödas och blir nyttig mat.

Men för att jag ska kunna köpa fisk på ICA eller sushi till lunch till ett rimligt pris, så måste fiskhanteringen, precis som all annan mat, bli en storindustri. Fiskebåtarna är jättefabriker, som drar upp tonvis med fisk. Lax odlas i enorma "kassar", och äter stora mängder vildfångad fisk (det behövs 3 kg vildfångad fisk för att odla fram 1 kg lax) och bidrar troligtvis ännu mer till utfiskningen av haven än vildfångad. För att den ska se aptitlig ut få den också äta färgämnen (all odlad lax som är rosa har utfodrats med färg).

Det måste kunna gå att välja bra fisk. Men jag kanske måste inse att det är dags att bojkotta hela lunch-sushin, och inte bara "byta ut räkan mot avocado" som jag hittills nöjt mig med. Japp jag gör ett försök. Vegosushi finns ju också. Och kravmärkt lax, men inte på sushirestaurangerna.

En sista grej: Varför fortsätter så många att äta tigerräkor? Är det verkligen så gott? Färska nordhavsräkor är ju mycket godare. Om vi slutar köpa tropiska räkor, så slipper vi bidra till den stora förstörelse som räkodlingarna medför. Jag lovar, det är inte svårt att sluta.

Världsnaturfondens fiskguide

6 februari 2009

Konferens

Nu har vi konferensat i två dagar, arbetskamraterna och jag. Vi har satt postitlappar på väggen, tittat på verksamhetsplanen vi gjorde i höstas och hjälpts åt att komma ihåg vad vi bestämt. Ibland kan det kännas väldigt långt mellan de högflygande planerna och vardagen vid skrivbordet med att göra-listorna som växer och veckorna som är slut innan de knappt hinner börja. Vettigt med sådana här dagar i alla fall. Att stanna upp och fundera på om vi gör rätt saker med vår tid, om vårt arbete möjligen leder till de mål som vi fått i uppdrag att uppfylla. Och så får man ju god mat och tillfälle att umgås med kollegerna. (Himmel, vad god mat det var!)

När konferensen var slut åkte jag tillbaka till jobbet och ägnade 2,5 timmar åt en sak som borde tagit tio minuter, men min dator hade bestämt att det bara inte skulle funka. När Jeanette på IT inte heller kunde fixa fick jag helt enkelt göra om foldern från början. Jag avstår från att fundera på huruvida vi når våra 2012-mål bättre med hjälp av foldern jag nu fått iväg till tryckeriet, men jag har i alla fall fått bocka av den från att göra-listan.

Nu: härligt oplanerad helg :-)

4 februari 2009

En utmaning

Jag blev utmanad av Kajsa:

* Gå in i mappen Mina bilder.
* Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen.
* Släng upp bilden på bloggen och skriv något om den.
* Utmana sex andra personer och länka till dem, samt tala om att de är utmanade.

Okejrå.
Kolla, en helt okej bild:


Från i höstas. Maiden har just gjort anlagsprovet i viltspår och burit hem rådjursklöven som hon spårat fram. Det spöregnar och stormar, men Maiden är lycklig och jag är tokstolt att hon klarade det. Med på bilden är domaren.

3 februari 2009

Allt är plast

Soptunnan, lunchrummet på jobbet kl 12.30 vilken vardag som helst.

Jag har funderat en del på det här. Ett tag funderade jag på om det skulle vara en affärsidé att starta ett pantsystem för lunchlådor. Miljömedvetna lunchrestauranger i Stockholms innerstad skulle kunna ansluta sig till systemet, och kunderna skulle betala en pantslant för sin lunchlåda, som sedan skulle kunna lämnas tillbaka hos vilken pantansluten restaurang som helst. Som burkar och flaskor, alltså. Fast de flesta jag nämnt det för ser bara hinder, och de har nog rätt...

Okej, en annan idé: Ta med sig sin egen rendiskade plastlåda när man ska hämta lunch och säga att man inte vill ha en engångslåda. Hmm... idén kan funka, men skulle jag stå ut med alla som tycker att jag passerat gränsen präktighet? Och jag tror att man skulle få slåss för sin sak även på restaurangen, de skulle säga att de har sina regler. Värt att prova ändå. På Martins Gröna, kanske.

Och här då: GÅ UT och äta lunch!!! Men här kommer veckans i-landsproblem. Det är för JOBBIGT. Och nej, jag är inte ironisk, jag tycker verkligen inte om att trängas på lunchrestaurangerna i city, det finns aldrig plats för fler än två och det är högljutt och stressat.

Under året ska det utredas om vi ska få möjlighet att återvinna plast på jobbet. Det vore såklart bra. Det skulle hjälpa samvetet lite, men det tar ju inte bort grundproblemet - att vi bär hem kilovis med plast och slänger det i soporna varje dag. Det känns inte som jag lyfter ett finger för att göra något åt det.

Hemma sorterar vi allt vi kan i alla fall, även plast. Gillar nya plastreglerna - mjuk- och hårdplast i samma. Stor skillnad på hur mycket som blir över till sopnedkastet.

2 februari 2009

Picasso

Det är dyrt att ha djur.

Jag tänker inte i första hand på pengar som går åt till foder, veterinärvård och de där leksakerna man kanske köper en och annan för mycket av. Jag tänker på priset vi måste betala för att överhuvud taget få ha dem hos oss.

Ikväll träffade jag tre gamla vänner som jag inte träffat på väldigt länge. Mycket av kvällen fick handla om Birgits katt och hans sista dag i livet, nu snart en månad sedan. Hur obegripligt det kan vara att ta sitt djur till veterinären på morgonen och samma kväll se honom ta sitt sista andetag i en kuvös på intensivvårdsavdelningen. Saknaden, som blir enorm, nästan fysisk.

Och jag tänker att det är det verkliga priset vi betalar. Vetskapen att de kommer att dö en dag, och vi måste ta ansvar för att ge dem ett värdigt slut och sedan är vi kvar med saknaden. Det är dyrt, men jag vet att det är värt det.

Picasso blev 12 år. Han var Birgits husdjur, hennes vän och den familjemedlem hon levt längst tillsammans med. Unik och vacker och alldeles ljuvlig. Som katter är...

1 februari 2009

Elbilsdrömmar...

Jag fantiserar om det ibland. Hur det kommer att vara när alla eller de flesta bilarna drivs med el. Jag är övertygad om att det kommer en dag när elbilen tar över i Stockholms innerstad, det finns inget alternativ. Fantiserar igen: en promenad utmed Folkungagatan, det enda som hörs är människor som pratar med varandra och ett lågmält sus från trafiken på gatan. Svänger ner söderut på Götgatan, sätter mig och tar en kaffe ute på trottoaren. Inga avgaser, tyst...

Läste i DN att laddhybridbilen håller på att utvecklas. Efter en laddning i eluttaget kan den köra några mil på bara eldrift innan förbränningsmotorn behöver starta.Forskarna menar att totala bränsleförbrukningen från bilar skulle minska med 80 procent om alla bilar var var laddhybrider. Stockholms stad har målet att till 2030 ha en utsläppsfri trafik och att det ska vara elbilar som gäller.

2030 är jag 60 år. Jamen kom igen, det behöver inte ta över 20 år till! Tekniken finns nu, eller åtminstone imorgon. Mera laddstolpar.nu