12 februari 2009

Världens sämsta minglare

Min självbestämda diagnos ansiktsblind har lett till intressanta diskussioner idag. Kul! Den vanligaste kommentaren är: "Själv är jag fullständigt värdelös att komma ihåg namn."

Jag undrar om det där hänger ihop. Jag gissar att det är två helt skilda saker med namnminnet och ansiktsminnet. För mig är aldrig problemet att jag inte kan placera ett bekant ansikte. Ansiktet är helt enkelt fullständigt obekant. Jag vet inte om jag träffat personen alls.

Som att hälsa på jobbkontakter, till exempel. När man ska nävhälsa på folk på ett möte, är som att spela på lotto. När ska man säga "Hej" och le igenkännande och när ska man presentera sig med sitt namn? Oartigt att inte presentera sig för en ny person och lika oartigt att presentera sig för någon man redan hälsat på.

Jag försöker minnas kvinnan jag träffade för första gången igår och hade ett entimmes personligt möte med. Det jag ser framför mig är hennes figur, hennes hårfärg, hennes kläder, hennes välskötta naglar, hennes röst och dialekt. Jag minns hennes mobiltelefon. Ansiktet... ja det var ögon, en näsa och en mun. Som tur är, är det troliga att nästa gång jag träffar henne kan jag av sammanhanget veta att det är hon. Så brukar jag komma undan.

Fast när någons ansikte väl fastnat i mitt minne brukar det inte vara något problem att komma ihåg. Jag känner lätt igen gamla klasskompisar och vänner från förr. Eva på jobbet berättade att hon en gång inte kom ihåg en gammal pojkvän som hälsade på henne. Aj!

Jag har beställt den där boken om ansiktsblindhet nu, så jag återkommer när jag läst på mer.

Inga kommentarer: