11 februari 2009

Jag är prosopagnostiker

Idag nådde jag ett nytt lågvattenmärke i min oförmåga att känna igen ansikten. Förfärligt.

Jag var på en utbildning om miljölagstiftning. Hos utbildaren hälsar en tjej på mig och jag känner direkt på mig att hon vet precis vem jag är. Det jag ser är en söt brunhårig tjej nånstans under 30 med glasögon. Som alltid i de här situationerna börjar tankarna snurra. Febrilt letar jag efter något vettigt att säga. Det tar för lång tid och jag inser att jag måste säga som det är - att jag inte riktigt kan placera henne. Jag börjar med att testa "ja du jobbar väl här på Miljöstegen och var med på vårt första informationsmöte?" Nu tittar hon bara förvånat på mig. "Nej, jag jobbar ju på X" (en avdelning på mitt jobb). "Jaa, det var du som satt bredvid mig på julfesten!" försöker jag med

Herregud! Som ni märker har dumcentrum i hjärnan börjat ta över. Varför skulle tjejen från julfesten vara på den här utbildningen??

"Nej, jag var inte på julfesten" säger tjejen, som verkar rätt besvärad nu. "Jag sitter ju i miljögruppen - Lina."

Jag ville bara försvinna. "Ja, precis, det gör du ju! Jag visste inte att du skulle komma hit också. Vad bra! Jag måste bara gå på muggen."

Jag tror att det här var värre än den gången jag inte kände igen tjejen som varit min parkamrat på dykkursen. Jag har alltså suttit på flera möten där Lina har deltagit aktivt, däremellan har vi haft ganska tät mailkontakt. Ändå stod jag där och hade ingen aning.

Det finns tydligen en diagnos för såna som mig. Runt 2 procent av befolkningen ska visst lida av det. Det är en medfödd och ärftlig neurologisk funktionsnedsättning.
Ansiktsblindhet eller prosopagnosi, definieras som oförmåga att känna igen bekanta ansikten. Gravt ansiktsblinda känner inte igen sina anhörigas ansikten. De flesta prosopagnostiker har dock en mellansvår eller lättare form av ansiktsblindhet: man känner igen sina anhöriga, sina närmaste vänner och arbetskamrater men har svårt att identifiera perifera bekanta och människor som man bara har träffat några gånger.
Ansiktsblindhet kan inte botas, och rådet man ger är: Låt folk veta att du är ansiktsblind.

Så alla som vill lyssna: Jag är ansiktsblind, har lätt till mellansvår prosopagnosi. Jag känner igen mina vänner och välkända kändisar. Jag känner inte igen vänners vänner eller andra människor som jag träffat enstaka gånger. Inte heller bekanta som befinner sig i "fel" situation.

Ja, det finns mycket att säga om det här, men ni fattar, va?

Tydligen ska det finnas en bok om ämnet. Ska beställa.

Dessutom - forskning har visat att det finns en tendens till ointresse för mode och bilar bland prosopagnostiker. Jag vill passa på att komma ut även i den aspekten :-)

Om ansiktsblindhet i DN

4 kommentarer:

Maria sa...

Jag tror att detta kan vara ett släktdrag. Ansikten och namn är näst intill omöjligt, däremot är jag väldigt bra på personnummer!! Det är dock bra att du inte gör som jag; låtsas att du vet vem det är och babblar på, utan istället bryter och faktiskt frågar. Jag har tillbringat dygn där hjärnan gått på högvarv för att försöka placera någon mystisk person. Jag tror jag skall komma ut som prosopagnostiker jag med!

Karin sa...

Ja, syrran, det ska ju vara ärftligt, så vi sitter nog i samma båt. Fast jag har inga problem med namn. Eller personnummer. Eller telefonnummer. Eller datumet vi sågs senast. Det är bara själva ansiktet på folk som är så hopplöst att komma ihåg. Ja, kom ut - vi är många!

Anonym sa...

Jasså kanske finns det en diagnos för de som glömmer namn...två sekunder efter en presentation....det e jag det!
Kram Kajsa

Gunilla sa...

Själv har ja svåra problem med såväl ansikten som namn. Karin - I love you! Det är så skönt att höra att det finns fler som försöker och misslyckas. Jag brukar tyvärr misslyckas med samma personer om och om igen också. Typ makar till vänner och bekanta, personer man haft hemma på nyårsmiddag veckan före... Jag är förresten inte bra på personnummer heller. Eller bilar. Eller att hitta. Men jag kan läsa kartor.