2 februari 2009

Picasso

Det är dyrt att ha djur.

Jag tänker inte i första hand på pengar som går åt till foder, veterinärvård och de där leksakerna man kanske köper en och annan för mycket av. Jag tänker på priset vi måste betala för att överhuvud taget få ha dem hos oss.

Ikväll träffade jag tre gamla vänner som jag inte träffat på väldigt länge. Mycket av kvällen fick handla om Birgits katt och hans sista dag i livet, nu snart en månad sedan. Hur obegripligt det kan vara att ta sitt djur till veterinären på morgonen och samma kväll se honom ta sitt sista andetag i en kuvös på intensivvårdsavdelningen. Saknaden, som blir enorm, nästan fysisk.

Och jag tänker att det är det verkliga priset vi betalar. Vetskapen att de kommer att dö en dag, och vi måste ta ansvar för att ge dem ett värdigt slut och sedan är vi kvar med saknaden. Det är dyrt, men jag vet att det är värt det.

Picasso blev 12 år. Han var Birgits husdjur, hennes vän och den familjemedlem hon levt längst tillsammans med. Unik och vacker och alldeles ljuvlig. Som katter är...

1 kommentar:

Maria sa...

Det här inlägget har jag läst flera gånger (och vid ett tillfälle för en arbetskamrat) Vid samtliga tillfällen blir jag blöt i ögat och rösten stockar sig. För visst är det sant att vi bara har dem till låns, de vänner som älskar kravlöst! Vetskapen om att de inte kommer att finnas där bär man med sig ständigt som djurägare. Jag har tittat på mitt lilla underverk sedan hon var valp med en klump i magen, det kommer en dag....
Jag kommer aldrig att få en ny Billa men att hon hittils haft mig som sin människa (och verkat nöjd med det), gör att det är värt att bära på den där klumpen!
Någon klok har sagt "Sorg är det pris vi betalar för kärlek och döden är det pris vi betalar för livet"