29 december 2010

Fyrverkerierna

Så är det dags igen. Fyrverkerierna. Jag är så less på hela grejen att jag knappt orkar bli upprörd längre, men vill ändå anföra till årets protokoll hur galet jag tycker att det är att privatpersoner får skjuta fyrverkerier.

Fyrverkeriernas försvarare brukar säga att det finns bra lagar som gäller. Att inga under 18 får skjuta. Att man ska vara nykter. Att bara skjuta inom vissa tider (i en hel del kommuner i alla fall). Att man ska plocka upp skräpet efter sig. Att man inte får skjuta i närheten av byggnader.

Men har inte svenskarna förbrukat sitt förtroende med fyrverkerierna? Föräldrar låter minderåriga hantera sprängämnen, och hur många är egentligen nyktra när de går ut till närmsta öppna gräsplätt och skjuter? Det är bara att hoppas att ingen står i vägen. Och hur det ser ut i parkerna när solen går upp på nyårsdagens förmiddag... Lagen följs inte, och polisen har inte en chans att göra något åt det, eftersom det skjuts precis överallt.

Sedan är det djuren. Och miljön - totalt onödiga utsläpp av kemikalier och tungmetaller...

Jag fattar inte att det är så totalt socialt accepterat. Ingen skulle väl komma på att som en kul historia berätta att de kört bil på fyllan, langat alkohol till ungarna eller sparkat grannens hund? Men att hantera sprängämnen på fyllan eller låta fjortonåringen skjuta samtidigt som grannens hund ligger och darrar i skräck kan man gärna berätta om på jobbfikat.

Jag tycker att försäljning av fyrverkerier till privatpersoner borde förbjudas. Fyrverkerier är sprängämnen, som endast vissa företag (t ex festarrangörer) eller organisationer med licens borde få köpa och skjuta. Finns det något politiskt parti som vill förbjuda fyrverkerier för privatpersoner? Måste kolla.

Heder åt alla affärer som slutat sälja!

Jag skrev mer om fyrverkerierna förra året:

28 december 2010

Protestera mot vargjakten

Svenska Rovdjursföreningen har ett upprop på sin webbplats som du kan skriva under om du vill vara med och protestera mot licensjakten på varg 2011.

Tyvärr är jag inte speciellt optimistisk. Regeringen verkar vara totalt okänslig för kritik, både från erkända miljöorganisationer och EU:s miljökommissionär.

Men har man skrivit på har man i alla fall sagt vad man tycker. Som en reservation till protokollet, liksom.

23 december 2010

God jul!

Nu har jag jobbat in i kaklet. Äntligen dags för några futtiga lediga juldagar. Så ynkligt få lediga dagar att det knappt märks, ju!

På julaftons morgon tar jag och hunden tåget till familjen i Skövde. Jag är optimistiskt lagd på det sättet, och tänker mig att kliva av i Skövde lagom till förmiddagsfikat. Men jo, jag tar med extra matsäck för säkerhets skull. Kom igen nu, heja SJ!

Förresten. Känner du någon som inte säger "Vi har dragit ner på julklapparna, vi köper nästan inget. Bara barnen som får." osv... Samtidigt slår julhandeln miljardrekord igen. Undrar just hur det går ihop, om alla nu säger att de köper mindre.

Jag ska inte säga något alls. Jag deltar i karusellen och köper julklappar till alla, precis som förut och sannolikt för mer pengar än förra året. Man vill ju inte verka snål. Jag anstränger mig så gott jag kan att köpa så medvetet som möjligt och det går... sådär. Jag har en mental spärr mot att köpa begagnat och ge bort, och att köpa eko-reko-grejer kan bli så pekpinneaktigt. Vad är det för fel på mig?

Presenter är definitivt på svårt-listan. Fast bambuhanddukarna till mamma förra året blev en hit.

God jul, vänner!

22 december 2010

Grattis!

Grattis Burhan till titeln Stockholms miljöhjälte! Det verkar vara ett fantastiskt jobb du gör! Och de andra finalisterna och alla andra nominerade. Det finns så många som gör bra saker.
Tack alla snälla som röstade på mig. Jag är så stolt över jobbarkompisarnas nominering och att jag fick tillräckligt med röster för att bli tvåa i omröstningen.

Det är klart att det bor en tävlingsmänniska i mig som ville vinna. Och ja, det hade varit ballt med en egen magnolia med skylt i Serafimerparken, men ärligt talat så pustade jag ut lite när jag fick resultatet igår. Jag trivs nog bättre med att vara lite mer anonym här på bloggen. Den största vinsten är alla nya läsare som hittat hit de senaste veckorna. Jättekul om ni fortsätter att läsa :-)

20 december 2010

Apropå vego, förresten...

... min mamma är bara bäst!

Hon som envist trodde att jag skulle ändra mig efter att jag slutat äta kött för tio år sedan. Varje gång jag kom hem i säkert flera år frågade hon om jag fortfarande var "sån" och suckade djupt för hon inte visste vad hon skulle ge mig att äta. Själv kände jag mig som värsta tonårstrotsaren. 30 år gammal.

Häromdagen ringde hon och berättade att hon hittat ett recept på helt vegetariska julköttbullar, som hon tänkte göra tills jag kommer hem i jul. Gjorda på mandel, tydligen. Dessutom hade hon smakat på dem, och rapporterade förvånat att de var riktigt goda!

Dessutom hade hon ansträngt sig och letat runt i flera butiker för att hitta lutfisk från Island eller Barnets hav. All annan lutfisk (långa) är rödmärkt av WWF. Hon hittade :-)

Bra jobbat mamma!

Lite trevlig uppmärksamhet

Ur Djurens Rätt nr 4 2010
Vad kul! Tidningen Djurens Rätt uppmärksammar beslutet som vi tagit på jobbet, att en måltid på alla utbildningar vi arrangerar för våra aktiva medlemmar ska vara helt vegetarisk. Jag har ingen aning vem som berättat det för dem, men det är ju inte dumt att det syns när man tar ett bra beslut.

Vi uppskattar att det rör sig om minst 1500 färre köttmåltider per år. Och samtidigt får ett antal konferensanläggningar en spark i baken att fundera på hur man gör bra vegomat. Några av dem kan behöva det, i ärlighetens namn.

Sen håller jag så klart med Veronica, en av alla engagerade medlemmar som också bloggade om detta idag, att det är lite märkligt att detta ska uppmärksammas som något speciellt och kontroversiellt. Tror ni att den dagen kommer när de vegetariska måltiderna inte betraktas som "alternativ" utan helt enkelt som några av alla välkomponerade rätter på menyn?

Någon av er som läser som vågar anta utmaningen att föreslå en vegetarisk lunch för alla på nästa konferens med jobbet?

17 december 2010

Ledsen

Vi får plats här båda två.
Jag hade faktiskt hoppats och nästan trott att det inte kulle bli någon mer licensjakt på varg. Med tanke på hur dåligt och osmakligt jakten gick till förra året och på kritiken från EU-kommissionen, så tänkte jag att de måste ta det lite lugnt i år.

Men nej. 20 vargar ska skjutas i januari. Det ska max få finnas 210 vargar i Sverige. 210! Det är ju ingenting med tanke på hur stort Sverige är till ytan! Man skulle kunna lära sig namnen på dem, om de hade några. 210 är ingenting. Många har för sjutton fler facebookkompisar än det ska få finnas individer av en hel art! Hur kan de vara ett problem? Och var kommer det irrationella hatet ifrån?

Skitbeslut.

Morr...

Ser annars fram emot en kul helg. I morgon ska jag på Stockholms hundmässa i Älvsjö och på söndag ska Maiden och jag tävla agility i ett ridhus utanför Uppsala. Vi får se hur det går, Maiden har aldrig varit i ett ridhus och jag misstänker att dofterna där kanske är mer intressanta än att hoppa över rätt hinder. Ni får hålla tummarna.

16 december 2010

Det dummaste på länge om ål

Lagom till frukost serverade P1-morgon ett inslag om ålen. De hade en debatt mellan WWF och Sveriges konsumenter i samverkan och jag fattade ingenting. Hur kan en konsumentorganisation som säger sig stå för positiv konsumentmakt gå ut och strida för att vi ska slakta och äta upp ett starkt utrotningshotat djur? Man uppskattar att 99 procent är borta jämfört med för några årtionden sedan.

Bengt Ingerstam från Sveriges konsumenter i samverkan var upprörd över att WWF satt ålen på röda listan och alltså uppmanar konsumenter att avstå från ål. Han hade de mest fantastiska argument:

1. Om vi slutar äta ål, så kommer ingen att bry sig om ålen längre.
2. Vi fiskar ändå ål, så det är lika bra att vi äter upp den själva istället för att exportera den.
3. Ålen är en jättebra källa till omega 3.
4. Vi är inte värst, det är fransmännen. Därför är det bättre för ålen att vi bojkottar franska viner än slutar äta svenskfångad ål.

Jag läser vidare på Bengt Ingerstams blogg och hittar det fantastiska citatet:

"Har man inte gått för långt nu, när olika organisationer kan rikta sig mot konsumenterna och försöka få oss att bojkotta både det ena och det andra? Hur skulle det se ut om allt fler organisationer och för den delen också religioner skulle öka trycket på handeln att INTE sälja olika saker, genom att hota med att konsumenterna kommer att bojkotta?"
Sedan hittar jag det riktigt tungt vägande skälet: Ska Bengt behöva sitta där och låtsas att det är jul med rökt böckling som surrogat för ålasnutten... Stackars stackars...

Alltså, jag är arg när jag skriver detta, men det är en västanfläkt jämfört med hur ursinnig Bengt verkar vara när han har skrivit sina inlägg om det orättfärdiga i att en erkänd miljöorganisation som WWF opinionsbildar kring det olämpliga i att slakta ett mycket starkt utrotningshotat djur - och att det faktiskt har fått konsekvenser.

Ja, det är sant att det finns mycket fler hot mot ålens existens än det svenska fisket. Ja, det är uselt med den franska exporten av glasål. Ja, det måste göras mer för att underlätta för ålen när de ska förbi kraftverken. Men för Guds skull, slakta inte lekvuxna ålar på väg till sin lekplats. Inte en enda ål borde få fiskas. Och tills det är förbjudet så har miljöorganisationerna all rätt i världen att uppmana till hur mycket bojkotter som helst.

Nej, jag orkar inte skriva mer. Ni fattar.

Obs att Sveriges konsumenter i samverkan inte är samma sak som Sveriges konsumenter. Sambandet eller skillnaden dem emellan har jag däremot inte koll på. Upplys mig gärna.

15 december 2010

På svåra listan: Ris

För något år sedan gjorde jag en lista på lätta och svåra miljöval. På lätta listan hamnade till exempel att avstå från kött och välja ekologiskt i mataffären. På svåra listan hamnade ekologisk restaurangmat och att minska på mjölk och ost och lite andra grejer.

Jag har kommit på en sak till att ha med på svåra listan: Riset.

Av alla kolhydrater du kan välja mellan, så är riset det som har mest klimatpåverkan. Ris odlas under vatten och bidrar till stora metangasutsläpp. Jämfört med till exempel potatis ger det dubbelt så stor klimatpåverkan.

Ändå är det ris man får nästan jämt när man käkar ute. Om jag bara tar den senaste veckan, så har det nog varit ris till lunch fyra av fem dagar. Mycket asiatiskt, så klart. Jag älskar indiskt...

Hemma går det bättre. Jag har testat matvete och kokar gärna bulgur. Och så pasta så klart. Och så är jag barnsligt förtjust i potatismos. Älskar potatismos. Och hemma kan man äta ekologiskt ris om man vill, som inte är en lika stor klimatbov eftersom det inte är odlat under vatten.

Ja, det var väl bara det jag ville säga. Jag har ingen lösning, direkt. Det är helt enkelt väldigt svårt att avstå ris om man äter lunch på restaurang. Jag ser inte riktigt framför mig hur jag knallar in på en indisk restaurang och frågar om jag kan få min saag panir serverad med klyftpotatis...

14 december 2010

Besvärlig strumpkund

Har egen påse!
Jag köpte nya strumpbyxor på lunchen idag. Röda och fina, till julfesten ikväll.

Sedan jag för för ett drygt år sedan bestämde mig för att vägra påse har jag insett att det krävs en viss tajming och teknik för att hinna före och slippa få prylen nedpackad i en plastpåse. Det börjar sitta i ryggmärgen nu, men man får banne mig ligga i.

Idag på PUB:s strumpavdelning:
Karin: Jag behöver ingen påse, jag har en egen (visar tygpåsen).
Försäljaren: Jaha. Okej (lägger tillbaka påsen)
Karin drar plastkort och betalar.
Försäljaren börjar slå in strumpbyxorna i ett stort silkespapper.
Karin: Alltså, jag behöver ingen förpackning. Jag har en egen påse (visar tygpåsen igen)
Försäljaren: Ja, men måste du inte ha något som skyddar stumpbyxorna?
Karin: Nej, jag tror inte det.
Kunden har alltid rätt, som tur är. Strumpbyxorna ligger nu oskyddade i min flergångspåse och väntar på partyt. Jag tror att de håller.

11 december 2010

Fattar trögt

Klimatförhandlingarna i Cancún är över. Med tanke på de icke existerande förväntningarna, så får väl allt räknas som en framgång. Hmm...

Jag tycker att det är så svårt att ta till mig vad förhandlingarna och överenskommelsen innebär. Inte för att jag ägnat så stor möda att läsa och förstå, men jag gissar att jag ändå är något över medel intresserad av vad som händer. Jag läser nyheterna och försöker ta till mig. Journalisterna sliter säkert sitt hår för att försöka göra de komplexa frågorna begripliga.

Ändå blir det bara ord för mig. Läser DNs artikel.
ett steg framåt...i alla fall ingen kollaps... osäkert om kyotoprotokollets framtid...klimatfond för fattiga länder...alla utom Bolivia...beslut skjuts upp till Sydafrika 2011...
Jag vet att det är så otroligt viktigt, och ändå fastnar det inte riktigt. Vad är det för fel?

FN-förhandlingarna kanske helt enkelt är för långt bort från mig och min vardag. Jag får fortsätta att gräva så gott jag kan där jag står.

10 december 2010

Vill du rösta på Stockholms miljöhjälte?

Oj vad spännande! Röstningen om vem som ska bli stockholms miljöhjälte är inledd. Man kan rösta på mig eller någon av de tre andra som alla gör jättebra saker.

Lite konstiga röstningsregler, man kan rösta på flera ställen:
  • Eller via sms: Skicka METRO B till 72700 (5 kr)

9 december 2010

Var jag besvärlig nu?

Söt sill.
Jag äter väldigt lite fisk numera. Inte så att jag aldrig kan tänka mig att äta fisk och skaldjur, men jag vill ha koll på vad det är för fisk. Och så tänker jag att fisken gör mer nytta i havet än för mig, som blir mätt och belåten ändå. På konferenser anmäler jag mig alltid som vegetarian. Med en dåres envishet tänker jag, att så länge de inte kommer undan med standardlaxen, så ger övning färdighet, och snart kommer det att serveras riktigt bra konferensvegomat.

Jobbet bjuder på julbord varje år. Fint och festligt brukar det vara. I år ska vi vara på trevlig restaurang och jag hade anmält mig som vegetarian. Igår fick jag frågan om jag inte äter fisk ändå. Det skulle ju göra allt så mycket lättare för restaurangen. Sill och lax så långt ögat når. Ingen ål dock, tack och lov (ingen rödmärkt fisk, det står i vår policy :-)

Först tänkte jag ge med mig och säga att jag visst kan äta fisk på julbordet. Så behöver de inte anstränga sig. Jag slipper vara besvärlig (vem vill vara besvärlig?). Sedan bet jag ihop och svarade att jo, jag avstår från kött och fisk på julbordet. Vi är typ 150 personer. Jag lär ju inte vara ensam om att inte vilja ha kött och fisk. Eller?

Hoppas att rödbetssalladen är god!

Den här ska jag förresten göra i år igen :-)

Om vår stenåldershjärna

Först idag såg jag Svd:s artikelserie om klimathotet ur ett psykologiskt perspektiv. Jag ägnade just en stund åt att sträckläsa allihop (istället för att gå och handla mat och dammsuga som annars stod på listan).

De har intervjuat psykologer, forskare och klimatengagerade och försökt reda ut varför det är så svårt att få människor att göra nödvändiga förändringar, trots att de flesta är överens om vad som håller på att hända med klimatet och vad det kommer att leda till. En av förklaringarna är vår stenålderhjärna. Den är skapt för att bli handlingskraftig vid fara, men då gäller det faror som vi kan se, känna och lukta. Här och nu. Ett diagram över förväntad temperatur om 50 och 100 år är inte riktigt vad som triggar oss. Det stod mycket mer intressant, till exempel om skuldkänslor och vår förmåga att förtränga för att inte gå under.

Läs om du har lust, jag tyckte det var jätteintressant.

Artikelserie i Svd

8 december 2010

Liten dementi

Hur skumt som helst att se mig själv i tidningen i en intervju om mig själv. Det var en helt okej text, och jag förstår att det måste hållas kort. Men allt blev inte helt rätt.

Ska bara kommentera tre grejer som inte riktigt blev som jag sagt. 

  1. "Jag flyger aldrig"
    Alltså, det var inte riktigt så jag sa. Jag har inte semesterflugit sedan vi var i Paris 2007, och skulle aldrig göra oreflekterad semesterflygresa av slentrian. Men det är inget löfte om att aldrig flyga i framtiden, om jag känner att jag kan motivera resan. Och jag säger inget om motiverade tjänsteresor med flyg om de är inom resepolicyn (överstiger 50 mil och alla andra sätt att resa är övervägda)
  2. "Hon övertygade Stockholmshem att satsa på avfallskvarnar"
    Nja... Alltså, jag tjatade på Stockholmshem om att själv få installera en avfallskvarn i min lägenhet. Det ledde till att de frågade om vi ville bli testhushåll och installerade en kvarn hos oss. Att jag skulle övertygat dem om att satsa på avfallskvarnar vet jag inget om.
  3. "Jag skulle klara mig utan min iPhone"
    Nä, jag tycker faktiskt att jag behöver en mobiltelefon, och min förra telefon gick sönder på riktigt, och en iPhone är väl inte sämre än någon annan mobil. Att jag däremot även köpt en iPad får väl tillskrivas min svaghet för nya fina praktiska prylar.
Det var allt. Nu känns det bättre.

Intervjun med mig och den andra miljöhjälten Burhanettin finns i Metro pdf sid 14.

7 december 2010

Hur blir man hjälte?

Nu ska ni höra...

Mina snälla arbetskamrater nominerade ju mig till titeln Stockholms miljöhjälte. Och nu har jag valts ut som en av fyra finalister. Gaaah!

Hjälp?

Vad ska jag säga? Jättejättejättekul, så klart! Och lite läskigt. Jag är stolt och rörd och glad för för alltihop, men ärligt talat är det en rätt skum känsla att få den här sortens uppmärksamhet. Jo, jag vann ju den där omröstningen om Sveriges bästa gröna blogg i våras, men då var fokus mer på bloggen än på mig.

Ärligt talat känns det lite kluvet att kallas för hjälte. Hur blir man det? Förtjänar jag det? Jag vet vad ni kommer att säga: Sträck på dig och ta åt dig om någon säger att du är bra! Och jag gör ju det. Men hjälte?

Det kanske bara är gamle Jante som hälsar på. Med en gnagande rädsla för att folk ska tycka att jag gör mig märkvärdig. Men okej, vi skiter i det nu.

Hursomhelst har jag hoppat på tåget och vi får se vart det bär. I morgon onsdag kommer en intervju med mig att publiceras i Metro Stockholm. Det är bara att hoppas att det står något vettigt i den. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag svamlade om. På fredag kan man börja rösta på vem man tycker ska vinna.

Klart det vore kul att vinna :-)

5 december 2010

Värmerekord

Värmerekord.
Fortfarande hör man knappt flaska från klimatförhandlingarna i Cancún. Inte för jag vet riktigt vad jag skulle göra med den informationen, med tanke på att det inte verkar hända så mycket. Men ändå...

Går man in på DN.se får man scrolla en bra bit, läsa sig igenom de stora nyheterna om ett SM-guld i simning, att en haj lackade ur på en tysk charterturist och sedan fem andra högre rankade nyheter innan man kommer till puffen om klimatmötet: "350 000 dör av klimatförändringar". Lite lätt att känna sig cynisk, eller hur?

Och så är det ju så kallt! Vem orkar fundera på global uppvärmning när man går runt och fryser hela tiden? Men faktum är att det verkar som om 2010 blir det varmaste året på jorden, sedan mätningarna började 1850. Och är det extremt kallt här, kan man räkna med att det är extremt varmt någon annanstans.

4 december 2010

Drömmer om europatåg

När jag var 20 tog jag nattåget från
Köpenhamn. På förmiddagen därpå

gick jag av på Gare du Nord.
Att flyga var alldeles för dyrt.
Hör på nyheterna att de inviger Citytunneln i Malmö idag. Dubbel kapacitet för tågen till Danmark, helt plötsligt.

Allright! Vilken bra nyhet :-)

I den bästa av världar skulle detta kunna innebära ett steg på väg mot vettiga tågförbindelser till Europa. För hur det än är: Så länge det är billigare att flyga än att ta tåget, och så länge det är snudd på hopplöst att hitta ett vettigt tåg till Paris eller Berlin, så kommer folk att fortsätta flyga.

Det är verkligen inte långt till Europa. Vad är problemet? Varför kan vi inte få ta tåget?

Finur lutfiskur

Från Island eller Barents hav!
Liten påminnelse för alla lutfiskätare så här inför julen. Kom ihåg att kolla så att lutfisken (långa) kommer från Island eller Barents hav, annars är den rödlistad!

Skulle ni hitta KRAV- eller MSC-märkt lutfisk är det dessutom ännu bättre, men jag är osäker på om det finns.

WWF:s fiskguide.

2 december 2010

No more hämtmat (eller i alla fall mindre)

Kommer ni ihåg mitt nyårslöfte? Jag skulle sluta med det eviga hämtandet av lunch i engångsförpackningar som vi höll på med på mitt jobb varenda dag. Jag tyckte att jag satte en hög ribba för mig själv: att inte äta lunch i engångsförpackning mer än två gånger i veckan

Jag tänkte på det idag. Vilken enorm skillnad det är nu! De senaste månaderna har jag ätit hämtlunch kanske en gång varannan vecka. Inte mer.

Det som har hänt är helt enkelt att det börjat några nya kolleger som också hellre går ut och äter. Så nu blir det alltid några som går ut och även de mest luttrade hämta-mat-i-plastförpackning-personerna följer med ut.

Rätt kul att visualisera hur mycket engångsmaterial som inte gått åt i år jämfört med förra :-)

1 december 2010

Nominerad :-)

Ibland blir man rörd på riktigt. Mina arbetskamrater skickade in en nominering till Stockholm - miljöhuvudstad 2010 och tyckte att jag skulle bli Stockholms miljöhjälte. Så här snällt skrev de:

"Karin är nominerad till Stockholms miljöhjälte! Karin är en av dem som sett till så att vår arbetsplats är fair. Hon peppar oss att sopsortera, välja bort scampi från menyn, cykla till jobbet istället för att åka bil eller buss. Och privat har hon en miljöblogg som även inspirerar andra att leva miljövänligt. Hon lever som hon lär, och får oss alla att tänka till och faktiskt ändra livsstil i stort och smått. Och hon gör det utan pekpinnar och får det att kännas roligt!"
Jag har för all del inga problem med att åka buss om jag behöver, men visst var det fint skrivet? Blev verkligen jätteglad för detta.

Om du känner någon miljöhjälte i Stockholm kan du nominera fram till den 5 december.