12 januari 2011

Livet och flyget

Jaha.
Överallt nu, tycker jag. Reklamen för charterresorna och lågprisflyget. Det dagliga fikasnacket om vem som ska resa vart. Berättelserna om stränderna och hotellen. Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns, meddelar Fritidsresor. Det är helt enkelt en mänsklig rättighet att slippa vintern och mörkret. Att komma bort. Leva lite.

Nej, jag går inte på det. Mitt liv är alla dagar. Både dagarna jag minns och de som jag helst vill glömma. Det är dagarna som passerat obemärkt och de som jag ser fram emot. Men framför allt är livet just nu. Och här. Och det är faktiskt inte så dumt, tycker jag. Allt jag behöver och blir glad av finns här, mitt framför näsan.

Jag begriper att jag provocerar nu. Varför ska jag, som helt enkelt inte gillar solresor, klaga på dem som tycker att det är härligt? Det är väl inte min sak att bestämma vad som gör andra glada? Jag fattar att solsemestrarna är något som väldigt många ser fram emot och som blir årets höjdpunkt. Och det finns många flygresor som är välmotiverade. Det är inte det.

Men jag blir ledsen över att det är så allmänt accepterat att skita i den enorma klimatpåverkan som flyget innebär. Att flygresorna ständigt ökar, varje år. Att de resor som vi i de rika länderna ser som en mänsklig rättighet, är fullständigt otänkbara för de flesta människor i de länder vi reser till. Att turistindustrin är makalösa på att exploatera natur och utnyttja människor, och att de västerländska resebolagen håvar in den allra största delen av pengarna vi lägger på en resa. Att det är vi som reser mest, som drabbas sist av klimatförändringarna.

Det är… inte schyst. Bara.

Att resa ska inte kosta något heller. Det ska vara billigt, billigt. Det har vi vant oss vid nu. Du kan flyga till Rom för ett par hundra, men om du vill ta tåget till Paris kostar det 2500. Vem sjutton tar tåget till Europa? Då är man ju dum.

4 kommentarer:

My sa...

Jag upplever precis samma sak, att vem är jag att kritisera men jag har precis samma tankar som du. Hur välbehövligt det än är för oss så kan man aldrig komma ifrån de problem man bidrar till. Kul att du tänkt på det i samma tider som jag. Skrev ett inlägg igår om våra semesterplaner för att lyfta alternativ. Exakt samma på mitt jobb. Resorna är höjdpunkt för många för att man väljer att göra dem till det tror jag. Och visst, jag gillar att resa utomlands och kommer att göra det. Men som du skriver reflekteras det för lite. Man blundar för det och kör på med resor för hela familjen årligen och oftare. Resa till Thailand är som att åka till sommarstugan liksom. Lite sjukt är det. Och trångt i luftrummet! Problemet tycker jag är att det inte verkar finnas någon måtta.

Karin sa...

Tack My.
Nej, Thailand är inte sommarstugan...
Har du läst Välkommen till paradiset av Jennie Dielemans?

K sa...

Bra skrivet. Alltihopa!

Tänk ändå så snabbt saker förändras. Jag, 35 år, minns när jag i femte klass med hela familjen åkte till Kanarieöarna på sporlovet. Jag var bland de första i klassen som åkte på charter. Och det var STORT! Familjen hade sparat länge.

Nu anses det, på fullaste allvar, vara en mänsklig rättighet att fly mörket och kylan på vintern. För att orka med. För att få ny energi. Helt OTROLIGT! Hur blev det så?

Sen kan jag också inte låta bli att störas över detta fixerande vid "semestern". Allt fler lever ständigt med sikte på fratiden, på nåt annat. Mindfulness, att vara närvarande i vardagen, leva här och nu, finns inte. Det är alltid längtan bort, längtan till nåt bättre, då man kommer vara lyckligare, då familjen är sams, man själv mer kär, utvilad, gladare,... Ständigt längtan bort från det vardagliga. Sorgligt tycker jag.

Marie sa...

Jag tror det där med 8 (eller fler) timmars arbetsdag är en viktig komponent i det hela. Jag har jobbat på flera olika arbetsplatser i fler olika yrken och något som är gemensamt är folks nedräknande, planerande och pratande om sin semester. Det börjar ofta 9-10 månader innan semestern, ibland har de kalenderar som de kryssar, räknar ner dagarna. Sedan pratar de om sina shoppingturer för att köpa semesterkläder och vad de ska dricka och äta och se, i evighet. Sedan är den där efterlängtade semestern slut lika fort som den började, då börjar de igen på nästa semester.

Det känns så tragiskt att leva för två veckor på en sandstrand långt borta. Är det vettigt att jobba så mycket att man verkligen behöver de där två stillaliggande veckorna? Vore det inte bättre om vi hade tid att "ha semester" i vardagen, ha tid att göra sådant vi gillar?