4 maj 2011

Man vill ju inte vara till besvär

Nu är det drygt tre månader sedan beslutet att försöka äta veganskt så mycket som möjligt. Jag är så nöjd med det beslutet. Glad och stolt att jag vågade prova.

Det blir enklare och enklare också. Inte bara det att jag lärt mig mycket om vanlig vardagsmat och vad jag gillar och vad som finns att köpa. Det viktigaste hindret tror jag var min egen rädsla att vara till besvär. Det var en tröskel att gå över första gången jag bad att få en specialfixad rätt på lunchrestaurangen. Bara att säga ordet vegan framkallade något slags skuldkänsla - "vad har jag för rätt att be om det, jag åt ju en bulle på fikat igår".

Jätteknäppt, jag jag vet. Det är den där känslan av att inte vilja göra sig märkvärdig. Jante. Har jag verkligen rätt att krångla på restaurangen när jag får fetaostsallad fast jag bad om en rätt utan mjölkprodukter? Det tar emot. Och får jag verkligen skriva "vegankost" under särskild kost-frågan på anmälan till konferensen?

Fast efter de här månaderna, nu när arbetskamraterna och mina närmaste känner till mitt beslut, så blir det bara enklare och enklare. Ingen tycker att det är något speciellt med det längre, och jag vet inte om någon någonsin tyckte det. Vännerna har bara varit nyfikna och jag svarar mer än gärna på frågor.

Min princip om att inte avstå om någon bjuder på mat som han eller hon lagat med mjölk i gäller fortfarande. Så vegan är jag inte riktigt. Fast det kanske hade gjort saker enklare?

Intressant hur ens val av mat blir en del av ens identitet.

4 kommentarer:

Mia B sa...

Jag tycker också det har blivit enklare ju längre tid som går och ju fler som känner till mitt beslut men jag känner också igen det där lite... veliga i mig själv, t.ex. vid dom (få) tillfällen då jag "tillåter" mig själv att äta en grej trots att det innehåller ex. en mjölkprodukt.
Jag får den där lite 'nu duger det minsann feelingen' - så för mig funkar det bättre numer att vara konsekvent.

Öppet brev
Så min kära svägerska A, hummus är lika gott utan 4 msk creme fraiche ;)
/Öppet brev

Amanda sa...

Jag har sedan bara några veckor tagit beslutet att gå från vegeterian till vegan. Men guuud vad mycket det finns mjölk i som man inte tänker på. Och ägg! Jag antar att det tar ett tag att komma in i tänket, men det är bara att kämpa på!
Heja oss!

Karin sa...

Ja heja oss!
Amanda, jag säger till dig som andra veganer sa till mig när jag var alldeles ny: Det blir enklare, jag lovar. Framför allt kommer det att bli enklare när du har hittat vad du KAN äta. det finns så mycket gott och spännande, som jag inte hade en aning om för bara några månader sedan.

Ja, det är mjölk i mycket. Gör ditt bästa för att undvika det, men stressa inte över de gånger det inte funkar att avstå.

Hoppas du fortsätter att läsa och skriva här, och berättar hur det går för dig!

Marie sa...

Grattis, vad bra att du provar! Jag är vego och tycker det är jobbigt nog att få vegomat när man äter ute, att få tag på veganmat verkar enormt krävande. Kom ihåg att det inte är dig det är fel på, det är köttnormen. Jag var på bröllop för ett tag sedan på ett fint hotell. Jag satt bredvid en vegan och under trerättersmiddagen fick vi tre olika rätter. Det är också ett underligt tänk. Jag hade gärna ätit veganmaten men jag antar att köket tänker att om man kan äta ägg och mjölk så ska man göra det, i varje måltid, på samma sätt som köttätare måste äta kött i varje måltid (de övriga gästernas mat var en enorm köttbit). Tråkigt.