7 juli 2012

Läser på om avokado, transporter och säsong

Underbara avokado!
Med tanke på hur mycket jag älskar avokado är det rätt pinsamt vilken dålig koll jag har på den miljömässigt. Självklart vet jag att det är en ömtålig frukt som måste transporteras långt, men jag försvarar mig med att transport av livsmedel är en mycket liten del av dess klimatpåverkan, så länge det inte flygtransporteras. Och finns det ekologisk, köper jag alltid det. Ändå har jag nog haft en undermedveten känsla att det inte är rimligt att mumsa avokado året runt.

Men vänta nu, hur transporteras avokado? Jag googlar snabbt och får olika svar. Vissa säger att de flygtransporteras, eftersom de har så kort hållbarhet, andra säger att de transporteras med båt. Mejlar Ica och Coop för att fråga om de vet. Fick svar med en gång från Ica: "Vår avokado går med båt i containrar. Våra största länder där vi köper avokado är Sydafrika och Chile."

Okej. Båt. Pustar ut lite.

Men lika sorgligt som att inte ha koll på transporterna är att inte ha koll på rätt säsong. Inte heller det har jag, måste jag erkänna. Det var en lätt googling: Säsong för sydeuropeiska avokador är höst/vinter. Nu på sommaren finns bara sydamerikanska och sydafrikanska att köpa. 

Jaha… Jag som rynkar på näsan åt den märkliga vanan vi svenskar har fått de senaste decennierna, att ta för givet att all frukt och grönt ska finnas i butiken året om. Att vi självklart ska kunna köpa jordgubbar till nyårsafton och äpplen i mars. Jag har inte vetat ett dugg om avokado visar det sig. Kanske har jag inte ens velat ta reda på det. (Gud vad det är gott med avokado!)

Ändå: Det är tur att avokadons lågsäsong är nu när grönsaksdiskarna är fulla av underbara svenska läckerheter. Alltså de där små rödbetorna man köper i knippor och kokar - jag tröttnar aldrig. Färskpotatisen, jordgubbarna, spenaten, alla goda sallader, tomaterna…

Hej då avokado, vi ses i höst och vinter när det är säsong för medelhavsodlat.

5 juli 2012

99 procent vegan?

Inte veganskt, troligtvis.
Nu är det snart ett och ett halvt år sedan jag lade av med mjölk och ägg och började äta veganskt. Ja, jag säger för enkelhetens skull att jag är vegan om någon undrar. Det är relativt lätt att förstå vad jag menar med det - vegetarisk mat utan ägg och mjölkprodukter. Bara det kan vara tillräckligt komplicerat ibland. 

Men jag kan inte hjälpa att det känns som om jag egentligen inte borde använda ordet vegan, för jag vet att det för många betyder så mycket mer än bara att undvika det uppenbara. En riktig vegan har koll, vet allt om tillsatser, vilken tandkräm som är djurtestad, äter inte honung, vet vilka livsmedel som är berikade med d-vitamin från ullfett och vilket vin eller öl som inte klarnats med hjälp av fisk. Och skulle aldrig göra ett undantag när någon i välmening bjuder på mat med laktosfri grädde.

Jag är inte den personen. Jag köper aldrig hem något med kött, mjölk eller ägg, och jag frågar alltid efter vego utan mjölk och ägg på restauranger. Men…

  • Blir jag bjuden gör jag mitt bästa för att avstå utan att såra. Ibland betyder det att jag äter lite med mjölk eller ägg. 
  • Ekologisk svensk honung väljer jag att äta för att uppmuntra seriös biodling. 
  • Har på mig kläder i ylle och läder. Jag undviker att köpa nytt läder, men vårdar det jag redan har. 
  • Dricker öl och vin utan att veta om de klarnats med gelatin.
  • Har inte koll på om maten jag köper är berikad med d-vitamin från ullfett (lanolin)
  • Tänder ljus med stearin
  • Ger mina husdjur mat med kött. 
  • Säkert en massa annat som jag inte ens vet om...
Jag säger inte att jag har dåligt samvete för att jag inte har full vegankoll, och inte orkar lägga min energi på att avstå precis allt animaliskt. Jag har stor respekt för alla som gör det och skulle egentligen vilja orka hela vägen. Men jag är nog bara inte tillräckligt motiverad. Tänker att det enkla steget - att sluta äta ägg och mjölk annat än i undantagsfall - är det största och viktigaste. Jag vet att skillnaden mellan hur mycket mjölk, ost och ägg jag köpte före mitt beslut och nu är minst 99 procent. Det räcker för mig just nu. Att ha dåligt samvete för den sista procenten leder inte till något gott, tänker jag.

Larvigt, det här låter som ett försvarstal. Det är inte meningen, jag känner inte alls att någon anklagar mig för att vara en dålig vegan. Men visst är det intressant det där med etiketter? De finns ju till för att förenkla, men i det här fallet är det banne mig inte lätt. Kan man vara vegan till 99 procent? Eller är etiketten förbehållen dem som orkar ända till 100? Håller sådana som jag på att urholka veganbegreppet och förstör för dem som orkar hela vägen?

*kliar mig i huvudet*