30 augusti 2012

Åh, vad fint Eskilstuna!

Bild: E-tuna energi & miljö
På Aktuellt i går kväll: inslaget om återvinning, apropå den statliga avfallsutredningen som nu är klar. Utredningen föreslår att kommunerna ska ta över ansvaret för återvinningen och helt enkelt göra det lättare för hushållen att slänga rätt.

Nördigt, jag vet, men jag blev nästan lite rörd och blank i ögonen av att se reportaget från Eskilstuna. Precis så enkelt kan det alltså vara: Olika färger på påsarna för matavfall, pappersförpackningar, plast, metall, tidningar och övrigt. Påsarna läggs i samma soptunna och sedan maskinsorteras alltihop. Ingen kan klaga på att det är jobbigt att sortera och ingen behöver ta bilen till återvinningsstationerna.

Jamen det går ju alltså! Jag har sett det själv. Mina svärföräldrar bor i Eskilstuna och har fina färgglada påsar under diskbänken och slänger sedan allt i samma tunna. Hur lätt som helst.

Jag fattar att detta inte är ett system som kan införas gratis och i morgon, men om det går i Eskilstuna, varför skulle det inte gå i Skövde eller Stockholm? Om vi vill.

Det ska bli intressant att se vad utredningen leder till i förlängningen. Kanske att hyresgästerna i Stockholms allmännytta får återvinna sitt matavfall? Nej, får inte bli för optimistisk nu...

22 augusti 2012

Att ständigt utmana sig


- Utmanar du dig själv hela tiden?

Jag fick frågan för ett tag sedan av en kompis.

Jag blev lite ställd. Utmanar mig själv? Eh...nä, det kan jag inte säga. Visst - jag har många gånger utmanat mig själv att testa nytt eller att försöka dra ner på någon av mina laster. Men hela tiden? Nej.

För visst är det så att utmaningen ligger i själva förändringen av ens vanor? När jag väl vant mig vid det nya är det inte någon utmaning längre.

Så det enkla svaret är att jag går runt här och knappt utmanar mig själv alls när det gäller min livsstils miljöpåverkan. Kanske är det också förklaringen till att jag varit så usel på att blogga den senaste tiden. Allt det där som varit utmaningar de senaste åren - veganmaten, mindre klädköp, sluta med hämtluncher i engångsförpackningar och allt annat - det puttrar liksom bara på. Inget svårt alls, och inte mycket att säga om.

Kanske är det på tiden med lite nya utmaningar? Det finns ju massor att göra, så klart. Tips, någon?

12 augusti 2012

Samla in matavfallet då, Stockholm!



Avfallskvarnen och jag var med i Svenska Dagbladet idag. Trogna läsare känner till mitt vankelmod (t ex här och här) inför min avfallskvarn - jag gillar verkligen kvarnen, men är inte övertygad att det är det mest effektiva sättet att återvinna matavfall på. Men som det ser ut nu är kvarnen - även om det inte är det bästa sättet - min enda möjlighet att få återvinna matavfallet, eftersom min hyresvärd inte erbjuder något mer effektivt sätt. Och inga av mina 450 grannar i kvarteret kan återvinna sitt matavfall alls, eftersom vi är den enda lägenheten i kvarteret som har en kvarn. Ner i sopnedkastet och så eldar vi upp det. Jaha.

Allt det där har jag tjatat om förut, men jag tar det igen: Hur svårt ska det va för Stockholm att ta hand om sitt matavfall på ett vettigt sätt? Vi är ju hopplöst efter! Pinsamt är bara förnamnet, och att stans egna bostadsbolag dröjer så länge med att erbjuda hyresgästerna att sopsortera gör mig så frustrerad.

Som sagt, hur svårt kan det va? Fråga de kommuner som fattar hur man gör! Vad väntar vi på?

3 augusti 2012

Om ett intressant tågmöte och grisar som vill leka

Tåg är bra. Förutom det där med miljön och så, så är sannolikhetsfaktorn att få snacka med intressant människa, som du aldrig skulle snackat med annars, riktigt hög på tåg. Åker du dessutom som ensam människa med hund ökar sannolikhetsfaktorn exponentiellt.


Jag har en semestervecka kvar nu, och spenderar helgen med familj i Skövde. Jag tänkte bara kort dela med mig av behållningen av morgonens tågmöte i husdjurskupén på X2000 mellan Stockholm och Skövde.

Tjejen bredvid mig med den oemotståndliga hundvalpen visade sig plugga till husdjursagronom. Som hon uttryckte det: "Det finns så mycket att vara upprörd på inom djurindustrin. Jag bestämde mig för att utbilda mig till något där jag kan försöka förändra."

Nu jobbar hon med sitt examensarbete som handlar om leksaker och aktivering till grisar. För grisarna biter som bekant svansarna av varandra i brist på annat. De gillar att leka. De är ungefär som hundvalpar. De vill springa runt, leka och busa. De är sociala och nyfikna. Smartare än hundar, säger många.

Grisar i konventionell svensk uppfödning kommer aldrig ur sin box. De har ingenting som aktiverar dem. De lever på samma kvadratmetrar stallet i fem månader, sedan körs de till slakt.

Allt det där visste jag redan, men det blir liksom extra understruket när en student på SLU säger att Sveriges grisindustri definitivt inte är något speciellt att skryta med. Ja, det är sämre i Danmark, men är det verkligen ett argument? Eller som hon sa: "Om någon slår sitt barn i Sverige, kan den då försvara sig med att säga att barnen har det sämre i ett annat land?"

Inga djur hör hemma i fabriker. Svenska konventionellt uppfödda grisar bor i fabriker - allt annat är skitsnack. Sedan kan det vara bättre eller sämre ställt i fabrikerna, men kom inte och säg att griskultingar som aldrig får gå ut eller ens lämna sin box eller ens få en leksak att busa med, har det bra. Alla som någonsin lekt med en hundvalp, och tänker tanken att den skulle behöva leva sitt liv som en gris, vet det.

Först: En bra känsla att veta att jag inte sponsrar grisfabrikerna genom att köpa fläskkött. Och sedan: Insikten att mina skattepengar går till att subventionera grisfabrikerna som jag bojkottar. Och som en bonus på det: Insikten att de flesta helt enkelt inte bryr sig.

Vad ska vi göra?

Men kanske får griskultingarna leksaker nån gång i framtiden...


Jag lärde mig dessutom detta om betesdjurens nytta:

- Betande djur är bra för biologisk mångfald, det har bönderna alldeles rätt i. Men de välansade fyrkanterna utan varken buskar, träd eller stenar, som vi ser utmed Sveriges sommarvägar handlar inte om det. Det råder ingen större biologisk mångfald där. Naturbeteshagar ser ut precis som i fantasin - vildvuxna med blommor, träd och buskar. Underbart för bestesdjur och blommor och insekter, men hopplöst för stora jordbruksmaskiner.

Hur många svenska kor går i sådana hagar?