2 januari 2013

Hur mår maten?

När såg du en gris senast?
Nej just det,  svenska grisar får inte
gå ut och böka, om de inte är KRAV.
De senaste dagarna har jag läst boken "Hur mår maten?" av Per Jensen. Boken är en saklig beskrivning av hur djuren i det svenska lantbruket har det, sett med en erfaren etologs ögon och utifrån hans mångåriga forskning. Vi får en genomgång, djur för djur, vad de har för naturliga behov, och sedan en beskrivning av deras historia som husdjur, hur de avlats, lever sina liv och dör i slakterierna. Den handlar inte om avarterna eller olika brott mot djurskyddslagen, utan om hur det går till i allmänhet i Sverige för de miljontals djur som föds upp för att förse oss med kött, mjölk och ägg.

Jag tycker att boken var fantastiskt intressant, välskriven och lättläst trots sitt tunga ämne. Alltihop är så sorgligt! Ja - svenska djur har det på många sätt bättre än djur i andra europeiska länder och utanför EU. Men att andra har det värre är inte på långa vägar samma sak som att svenska djur har det bra! 

Jag kan inte bestämma mig för om gris- eller kycklingkapitlet gjorde mig mest ledsen. Jenssen gör en oerhört kärleksfull etologisk beskrivning av grisar, hur intelligenta, nyfikna och sociala de är. Själv får jag alltid en inre bild av att vi skulle behandla hundar på samma sätt som grisar i fabrikerna - och mår illa. Men grisar är egentligen mycket lika hundar. Och intensiteten i kyckingproduktionen, som på senare decennier har tagit den mänskliga cynismen till nya höjder. Ja, här i Sverige.

Saker jag lärde mig i boken:
  • På femtio år har den genomsnittliga produktionen hos de vanligaste lantbruksdjuren fördubblats: Hönsen lägger dubbelt så många ägg, korna mjölkar dubbelt så mycket, grisarna växer dubbelt så snabbt och slaktkycklingar växer flera gånger snabbare.
  • Djuren har varit domesticerade i tusentals år, men deras grundläggande beteenden och behov är i stort sett oförändrade. 
  • Intressant fråga: Varför blir vi så upprörda av när fransmännen får levern på gässen att svälla upp tio gånger för att få gåslever, när svenska mjölkkor har juver som är minst tio gånger större än normalt?
  • En vanlig svensk slaktkyckling växer från 50 gram till 2 kg på 35 dagar, sedan slaktas hen. Slaktkycklingars föräldrar måste dock leva tills de blir könsmogna. Deras kroppar är egentligen för snabbväxande för att klara av det och efter normal slaktålder ökar dödligheten vecka för vecka. För att de inte ska växa ihjäl sig får de för lite mat, till en början bara halv ranson. De är ständigt hungriga.
  • Svenska grisar gasas vanligtvis med koldioxid i slakterierna för att bedövas innan de dödas. Gasen utlöser en reflex som får djuret att hyperventilera och får en stark känsla av kvävning. Det kan ta upp emot en halv minut innan de förlorar medvetandet.

Faktalistan kan bli hur lång som helst, men jag tycker ni ska läsa boken själva. Trots att jag inte håller med om författarens grundinställning - att djuren finns för vår skull och det är i sin ordning att vi utnyttjar och dödar dem. Jag inser att det är normen som råder och det är ändå uppfriskande med någon som vet vad han snackar om kritiserar vår svenska djurskyddslagstiftningsshybris. Han skriver som det är - vi äter för mycket kött och det är för billigt. 

På slutet tar han upp exemplet med Ängavallen, där djuren faktiskt verkar ha ett fint liv och till och med "slakten är ett litet solskenskapitel" (eh…). Gården är ett argument för att en värdig djuruppfödning för mat skulle kunna vara möjlig. Och okej då. Den dagen ALLA djur har det som på Ängavallen, kom tillbaka då och fråga om jag vill ha en korvmacka, så får vi se. Innan dess avstår jag till 100 procent, så kan alla köttätare som bryr sig om hur djuren mår bestämma sig att bara köpa från gårdar typ Ängavallen. Jag tror inte att det räcker till alla, så jag avstår.

1 kommentar:

Malka sa...

Den här boken måste jag läsa! Just att få läsa om svenska förhållanden och få veta hur det är här låter väldigt intressant.
Angående hur djuren lever: jag lever själv i lantbruksbygd och jag har aldrig sett någon gård där grisarna får gå ute. Bondgårdsbyggnaderna med sina små smutsiga fönster nära taket är alltid tillstängda och utanför finns det inga betesmarker bara en väl tilltagen gödselbrunn. Jag antar att de antingen håller höns eller grisar för kor brukar ju få gå ute.
Men "slakt som ett solskenskapitel" låter ju som önsketänkande. Jag har börjat resonera så här: om djuren har behov av att ha ett bra liv så har de även ett behov av att slippa dö. Ingen vill dö, vare sig man är djur eller människa.