24 april 2013

Enzo

Samma visa igen. Ett kortre uppehåll från bloggen och vips så har det gått en månad sedan senaste inlägget. Inte för att det saknas saker att skriva om, herregud det händer saker hela tiden. Men kanske mer för att en paus från sociala medierna ger en rätt skön insikt om att livet och samhället pågår även om inte jag har synpunkter på det just nu.

Att den senaste veckan varit helt upp och ner har knappast gett mig mer energi att blogga och twittra heller. 

Enzo 2001-2013
Det var förra veckan som jag var tvungen att ta farväl av min fantastiska katt Enzo. När vi fått beskedet att hans njurar var slut sa veterinären: "Du känner honom, du kommer att veta när det är dags." När Enzo sedan slutade äta och kräktes visste jag att han mådde illa och att vi var tvungna att ta beslutet att låta honom somna. Det fanns inget mer att göra för honom.

Vi fick nästan tio år tillsammans. Han flyttade till oss som tvååring. Att försöka förklara det band vi fick mellan oss är ingen idé. Det var ordlöst. Tryggt och varmt. Unikt. 

Herregud vad vacker han var.

Det har gått en vecka nu. Jag saknar honom hela tiden. Mina händer minns precis hur han kändes. Jag ser honom i ögonvrån om någon lagt en vit tröja nånstans. Men trots alla tårar är sorgen ändå inte så svår att bära som jag befarat. Känslan av tacksamhet över att få ha levt med honom och vara människan i hans liv är trots allt större än sorgen över att han inte finns här längre. 

En tanke jag bär med mig är att sorgen och saknaden efter honom är priset jag betalar för förmånen att få ha levt med honom. Det är värt det tusen gånger.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Här sitter jag och gråter lite när jag läser din vackra text... Har själv två underbara katter som snart fyller fjorton år... En dag finns dom inte här lengre... Kram från Norge

Karin sa...

Jag vet, det är hemskt sorgligt att läsa om andras förlorade husdjur. Det är helt naturligt att tänka på att dagen kommer även för en själv.
Tack för din medkänsla och fortsätt att njut av dina katter varje dag du får ha dem kvar <3

Linda i Berlin sa...

Fy vad tråkigt! Vilken saknad att förlora husdjur. Man fäster sig vid dem som man aldrig kunnat tänka sig innan.