13 juni 2013

För en modig klimatpolitik krävs engagerade privatpersoner

I måndags läste jag Christian Azars text Sol och vind är världens framtid i DN Kulturs serie om klimatet Min stund på jorden. Så mycket vettigt. Ja, problemet är inte att vi inte vet vad som behöver göras - problemet är att vi helt enkelt inte gör det: 
"Med ett högt pris på koldioxid blir vindkraftverk lönsamma och kolkraftverk omöjliga att bygga, det blir allt mindre intressant att utvinna olja, det blir dyrare att flyga och åka bensinbilar, det blir attraktivare att köra på alternativa bränslen samt att återanvända järn, aluminium och andra material. Det blir lönsamt att spara på energi och att söka finna mer energisnåla livsstilar. Skatten gör att det lönsamma och det miljömässiga sammanfaller. Företagen kan investera i det klimatvänliga och samtidigt göra vinster. Vi vet hur vi kan lösa det här, men vi vill inte. Och en del vill mindre än andra."
Sedan skriver han om det som också är uppenbart - klimatproblemen kan inte lösas enbart med hjälp av engagerade personers konsumtionsval. Det måste till politiska beslut. Om vi gör klimatproblemen till en privatmoralisk fråga kommer fokus att bli fel.
"Ja, så klart, att på olika sätt vara medveten om sin klimatpåverkan och försöka göra något åt den är vällovligt. Men det är ungefär som att skänka pengar i Calcuttas slum. Lovvärt, men i stort sett meningslöst om man vill lösa fattigdomsproblemet. […] Problemet med att fokusera på privatmoraliska principer, att peka finger mot dem som åker bil eller äter kött, är att det finns en risk att allt tal om frivilliga konsumtionsändringar stjäl uppmärksamhet från det som verkligen krävs – politik. Och just eftersom frågan är så svår att lösa borde i stort sett all kraft riktas åt just detta håll. Detta är kanske den centrala moraliska och intellektuella konsekvensen av klimathotet."
Fast alltså, nää. Jag håller med till hundra procent att det är kört utan politiska lösningar. Men jag tänker att varje person som börjar tänka på sin egen livsstil och gör något konkret åt saken är värd så otroligt mycket. 

Det är klart - är jag helt ensam om att försöka förändra världen så kommer jag inte långt, men vi är hyfsat många och fler blir vi. Och det vi gör och det vi säger ger ringar på vattnet. Den som själv bestämt sig för att sluta äta kött och semesterflyga är (gissar jag) den som har störst benägenhet att ställa politiska krav och rösta på de klimatmodigaste politikerna. 

Att reducera enskilda människors ärliga engagemang till något slags lovvärd men meningslös välgörenhet känns futtigt och inte så konstruktivt. Utan engagerade privatpersoner, både som konsumenter och opinionsbildare i föreningar, sociala media och runt fikaborden, kommer vi inte heller att få till de politiska beslut vi så desperat behöver. Snarare kan det leda till att människor slutar bry sig och istället bara känner uppgivenhet.


Så… det vi behöver är både modiga politiker som vågar tänka längre än nästa val och privatpersoner som inser sin egen roll i vart världen är på väg. Och gör något åt det.

1 kommentar:

grongrogrund sa...

Är det inte just privatpersoners engagemang som i slutändan blir och styr politiken...? Så tänker jag i alla fall... Så jag håller med dig.